Tease my ears / Ease my tears.

När jag läser min blogg inser jag vilka jävla humörsvängningar jag måste ha. Det är fan inte normalt. Eller det kanske det är, jag vet inte. Cause I'm a plågad tonåring, yes I am. Jag har en jobbig gnagande eller sugande känsla inombords. Ångest kanske, eller vad det nu ska kallas. Den kommer och går och har gjort så ett tag. Jag vill mest krypa in i mej själv och försvinna. Jag känner igen känslan av att bara vilja krympa ihop, bli mindre och mindre, tills man tillslut upphör att existera. Eller känslan av att vilja gräva ner sig någonstans, eller ta sin tillflykt till någonstans där det är mörkt och svalt och fuktigt, som en grotta eller nåt, bo bakom ett vattenfall, vad vet jag. Eller varför inte känslan av att vilja flå sig själv och rulla sig i salt. Eller den med att begrava sig i is ett tag. Det var alltså en massa försök att förklara hur jag brukar känna; för When it comes to misery, no one competes with me. Jag kan inte låta bli att se på mej själv lite smått sarkastiskt, för visst är det ändå rätt patetiskt? Yes it is. Nåväl, jag tror att jag för en gång skull vet vad allt beror på denna gången. Orka.

Idag var vi på medeltidsutställning på museet i Skara med klassen. Jag gick in i en vägg. Yes I did, för jag är klantigast i Skaraborg! Skaraskaraskaraborg! Dom hade såna där jävla äckliga dockor där, som ser... bara jävligt äckliga ut. Ni vet såna där gamla, med dammigt hår som står lite åt alla håll och påminner om.... lin eller nåt. Inte som skyltdockor, utan om museedockor. Iaf... såna. Jag gick där, helt i godan ro och så tittar jag upp, och helt plötsligt står det en sån där jävla UppstoppadMänniskaFromHell där, och jag blir skiträdd och typ hoppar till och skyndar mig att gå (läs sprang) åt andra hållet, samtidigt som jag slänger en, smått rädd, blick mot ÄckelDockan jag precis nästan krockat med. Sedan tittar jag upp, och det första jag får se är en annan äcklig jävla docka, så jag vänder mej om och går snabbt och PANG!!! - där var det en svart vägg jag inte sett. Var nära på att välta montern. Hähähähähä, Vissel vissel, så gick jag därifrån, samtidigt som jag smått ängsligt ropade efter Malin, som från första början lämnade mej med Äcklen. Hujja.

När jag kom hem hade mamma bakat under dagen, så jag fick nybakt bröd med ost att äta. Bröden var fortfarande lite sådär varmt och mysigt. Sjukt gott. Mamma har inte bakat på år och dar! (Ja, jag är töntig. Watcha gonna do about it... punk?!... HAHAHA xD)

Senare på eftermiddagen kom Marthina, Johanna och Karin på besök. Vi låg i stort sett i min säng. Det var trevligt. Male Cuddle Time... Eller visstnejfan. -.- Nåja. Det var inget. Vi hade väldigt trevligt i alla fall, tycker jag, trots att vi inte gjorde så mycket. Pratade, drack saft, ritade på tidningar, ritade på varandera, ritade på en banan (gjorde jag), låg och sovade oss på köksbänken (gjorde Marthina och Karin, på höjden) och var allmänt spasmiga (detta gällde nog alla, skulle jag tro).

Jag har även fått en släng av min forna fascination för språket tillbaks. Jag har roat mej att läsa (på engelska just denna gången) om palindrom, anagram, spoonerism och cockney-rim/rytm-slang. Det ni! Try to wrap your little middle class minds around that!

Nu ska jag ut i rymden, at the lead of spite!
Mors!