Torsdagen den 25 september. Klockan är 23:12. Jag önskar jag vore en hippie.
Jag vill bo någonstans där det är varmt, i ett Tipi. Allt vore så himla mycket bättre ifall alla bodde i Tipis i skogen. Eller i ett gammalt torp någonstans, med hundkex i trädgården och solen mellan träden. När jag blir äldre ska jag ha ett torp någonstans, med hundkex i trädgården och med solen mellan träden. Jag ska odla tomater och mariujana. När jag blir gammal alltså.
Jag vill virka eller sticka något. Jag vet bara inte vad. Jag har spenderat några timmar idag åt att virka små kattleksaker till Rebeckas nyfådda katt. Jag ska kanske göra några till FrasseKassen också; Johannas katt... Jag har ju ingen katt jag. Jag vill virka virka virka, men vad? Jag har inget roligt garn heller. Jag funderar på att virka en sjal, fast jag använder ju inte riktigt sjalar. Jag använder ju fan inget alls. Jag är tråkig.
Jag vill börja med snide också; snide, inte smide. Jag vill göra smycken i trä, det vore nice. Ska kolla ifall jag kan köpa mej nån schysst kniv och lite fint trä så får vi se vad det blir av'et. Sådär, då har jag kommit på vad jag vill göra. Det är bra. Fan jag vill virka nåt. Vad ska jag virka?
Jag vill ha mer kärlek. Så är det.
Peace out.
torsdag 25 september 2008
tisdag 23 september 2008
Mirë
In the land of the blind the one-eyed man is king...
Det är den 23 september 2008. Klockan är 21:45. Jag virkar... inte.
Jag var sjukt produktiv inatt och idag. Jag virkade klart alla 90 rutor och sydde ihop dom. Nu är det grå garnet slut och jag får knäppet. Nu har jag inget att göra. Man kanske borde kolla på en film. Kanske gå en promenad, men det är så jävla mörkt ute och det är inte lika roligt att promenera utan sällskap.
Imorn kommer KusinElin. Det är kul, för vi träffas inte så ofta längre, och jag saknar henne. Hon kommer med bussen. Jag kommer nog inte iväg till skolan imorn heller. Jag har feber och hostar som en TBCsmittad anka. Inte för att ankor kanske hostar så mycket, men det var mest det här med TBC som var grejen.
Elin sover över till torsdag och på torsdag kommer Rebecka. Det är också bra, för jag saknar henne också. Massor. Typ som en jävla apa. Även fast vi redan träffas relativt ofta. Det spelar ingen roll. Damn jag vill åka och titta på deras katt. Jag vill vill vill nu. Men ja... Jag får väl se när det blir. För nu ska jag ju vara hemma själv i en vecka eftersom Mor och Cay åker utrikes och roar sig på chartersemester. Jävla chartertöntar. Iaf, ingen kommer alltså kunna köra mej, så jag får klara mej så gott det går med buss. Och alla vet ju att det inte går så jävla många bussar förbi här i Halvara. Sen har jag ju inget fritidskort heller. Räva.
Let me fall out of the window with confetti in my hair.
söndag 21 september 2008
You are what you love, not what loves you.
Söndagen den 21 September 2008. Klockan är 02:38.
Jag har precis sett två filmer i rad, och nu sitter jag och skriver med början till Hedwig and The Angry Inch i bakgrunden. Don't you know me Kansas City; I'm the new Berlin Wall - Try and tear me down... Damn det är en underbar film.
Jag är sjuk. Snorig näsa, rinnande ögon, bultande huvud - you name it. Jag har i stort sett inte gjort annat än suttit inne på mitt rum sen i torsdags eftermiddag. Hårstråna på mina ben är minst fem millimeter och jag orkar inte göra något åt det. Jag bryr mej fan inte ens. Nej nej, kalla mej inte melankolisk. Det är jag faktiskt inte. Inte ikväll.
Nu kommer The Origin of Love. Den är sjukt vacker. Jag blir fan helt känslosam av den låten. Så är det. Så kan det gå när inte haspen är på. Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva mer. Jag borde kanske sova. Ja. Det borde jag nog. Men jag är så jävla dålig på att göra vad jag borde...
the last time i saw you
we'd just split in two
you was looking at me
i was looking at you
you had a way so familiar
i could not recognise
cause you had blood on your face
i had blood in my eyes
but i could swear from your expression
that the pain down in your soul was the same
as the one down in mine
that's the pain
that cuts a straight line down through the heart
we call it love
Jag har precis sett två filmer i rad, och nu sitter jag och skriver med början till Hedwig and The Angry Inch i bakgrunden. Don't you know me Kansas City; I'm the new Berlin Wall - Try and tear me down... Damn det är en underbar film.
Jag är sjuk. Snorig näsa, rinnande ögon, bultande huvud - you name it. Jag har i stort sett inte gjort annat än suttit inne på mitt rum sen i torsdags eftermiddag. Hårstråna på mina ben är minst fem millimeter och jag orkar inte göra något åt det. Jag bryr mej fan inte ens. Nej nej, kalla mej inte melankolisk. Det är jag faktiskt inte. Inte ikväll.
Nu kommer The Origin of Love. Den är sjukt vacker. Jag blir fan helt känslosam av den låten. Så är det. Så kan det gå när inte haspen är på. Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva mer. Jag borde kanske sova. Ja. Det borde jag nog. Men jag är så jävla dålig på att göra vad jag borde...
the last time i saw you
we'd just split in two
you was looking at me
i was looking at you
you had a way so familiar
i could not recognise
cause you had blood on your face
i had blood in my eyes
but i could swear from your expression
that the pain down in your soul was the same
as the one down in mine
that's the pain
that cuts a straight line down through the heart
we call it love
onsdag 17 september 2008
Assrape 2
Onsdagen den 17 September 2008. Klockan är 23:13; jag missade Heroes idag.
Jag och Karin cyklade 1.5 mil idag, för vi... är galna, spritt språngande, helt out of it, totally bananas; kort sagt, vi är lite knasiga. Vi tog på oss halsdukar, vantar... och mössor - the ultimate protection. Det var kallt och grymt jobbigt i uppförsbackarna vid Högelid. Hursomhelst var vi indestructable; koola som fan. Det spelar ingen roll om vi vann eller inte, allt handlade om att slå gubbarna som cyklade förbi oss i början; and tonight we can truly say: Together we're invincible... Glass har aldrig smakat godare, inte varm choklad heller. Eller kanske, men jag ville verkligen understryka hur trötta vi var när vi äntligen kom hem till Karin efter en och en halv timme ute i kylan. Jag tror mina ben fortfarande är kalla.
Imorn är det temadag på skolan, men ändå lyckades dom klämma in Engelska D-lektionen på morgonen för min del. Det gör inget, för hör och häpna - lo and behold, håll i hatten - jag har redan gjort min hemläxa. Jag tror nästan det är den första på väldigt länge. Approximativt 250 ord om min "Secret Ambition" - en uppgift som, när jag var klar, bredde ut sig över ungefär 360 ord för min del. Ooopsie, där blev det till att rensa. Men jag klarade det bra. Jag var kool.
Nu kommer jag inte riktigt på vadmer jag kan skriva, så jag börjar runda av här. Fan vad jag älskar film, ville bara säga det. Jag kommer ha sån jävla träningsvärk imorn. Jisses, jag är verkligen otränad.
Inatt när alla sover,
och bara jag är kvar.
Ensam under stjärnorna,
håller jag mitt tal.
Jag och Karin cyklade 1.5 mil idag, för vi... är galna, spritt språngande, helt out of it, totally bananas; kort sagt, vi är lite knasiga. Vi tog på oss halsdukar, vantar... och mössor - the ultimate protection. Det var kallt och grymt jobbigt i uppförsbackarna vid Högelid. Hursomhelst var vi indestructable; koola som fan. Det spelar ingen roll om vi vann eller inte, allt handlade om att slå gubbarna som cyklade förbi oss i början; and tonight we can truly say: Together we're invincible... Glass har aldrig smakat godare, inte varm choklad heller. Eller kanske, men jag ville verkligen understryka hur trötta vi var när vi äntligen kom hem till Karin efter en och en halv timme ute i kylan. Jag tror mina ben fortfarande är kalla.
Imorn är det temadag på skolan, men ändå lyckades dom klämma in Engelska D-lektionen på morgonen för min del. Det gör inget, för hör och häpna - lo and behold, håll i hatten - jag har redan gjort min hemläxa. Jag tror nästan det är den första på väldigt länge. Approximativt 250 ord om min "Secret Ambition" - en uppgift som, när jag var klar, bredde ut sig över ungefär 360 ord för min del. Ooopsie, där blev det till att rensa. Men jag klarade det bra. Jag var kool.
Nu kommer jag inte riktigt på vadmer jag kan skriva, så jag börjar runda av här. Fan vad jag älskar film, ville bara säga det. Jag kommer ha sån jävla träningsvärk imorn. Jisses, jag är verkligen otränad.
Inatt när alla sover,
och bara jag är kvar.
Ensam under stjärnorna,
håller jag mitt tal.
torsdag 11 september 2008
Hugenormus!
Torsdagen den 11 september 2008. Jag lyssnar på blipp-blopp.
Idag vaknade jag ovanligt lätt; sådär som man gör efter alldeles för lite sömn dom där gångerna då tröttheten kommer först några timmar senare som en smäll i ansiktet - eller en snöboll i skrevet, beroende på hur man vill se det. Jag kom upp, fick på mej kläder och konstaterade att jag nästan såg söt ut idag. Ovanligt glad och snäll sådär. Kom ut till bussen i tid och behövde inte stressa alls och att bussen var försenad gjorde inget alls. Jag var liksom glad.
På bussen till Götene var det jättefullt, fast ändå ville ingen sätta sig bredvid mej. Jag som tyckte jag såg alldeles ovanligt snäll ut. Inte ens svartsminkad eller nåt. Kanske var det min jacka, mina halvfingervantar, jag vet inte. Kansk var det det faktum att jag hade ett uppochnedvänt kors inristat i pannan. Det sistnämnda var en lögn, men folks rädda ansiktsuttryck att döma kunde det lika gärna varit sant. Let love not weigh me down - eller snarare the lack of, tänkte jag och fortsatte vara glad och nöjd.
Väl framme i Lidköping mötte jag MalinFis och HenrikMuffinsMannen på stationen och tillsammans gick vi gladeligen med muntra steg mot skolan. Jag köpte en macka och en kopp choklad (som jag visserligen aldrig hann äta utan fick vänta med i typ tre timmar tills efter lektionen) till frukost och gick tillsammans med Henrik till den första engelskalektionen för dagen - Engelska D. Jag fick göra ett test som skulle visa var jag låg någonstans. Testet var beräknat till ungefär 50 minuter, men efter tjugo minuter var jag färdig och letade mej försynt tillbaks till klassrummet. Jag är lite nyfiken på vad det visar.
Efter engelskan så hade vi några timmar utsatt för Projektarbete. Vi gick dock och åt i stället och jobbade med projektet efteråt. Eller ja... jag skulle ha jobbat med mitt projekt om det inte varit så att jag glömt alla mina virkningsgrejer hemma. Istället satt jag med Saila och gjorde figurer i modellera. En gris och en gubbe blev det.
Sen var det Historia A med SenilaBosse; den rörigaste läraren jag någonsin haft. Jag höll ett litet föredrag om Platon som gick åt helvete, sen fick vi en massa frågor om romarriket och sen slutade vi. Egentligen kändes lektionen flera år lång, men det är inget roligt att varken berätta eller läsa om så jag lämnar det.
Efter historian traskade jag iväg till dagens nästa engelskalektion - Engelska C - världens bästa lärare och allt! Vi diskuterade varifrån människan kom, mänskliga egenskaper osv osv. Sen fick vi även tolka en aboriginisk(?) dikt. Jag tyckte om den dikten. Mycket. Hon läste den högt för klassen och efteråt fick jag en impuls att applådera högt, men jag hejdade mej efter en snabb blick runt om i klassrummet och det konstaterande att jag verkade vara den enda i klassen som reagerat som jag gjorde. Jag gör så ibland. När jag läser något fantastiskt stycke i en bok, en dikt eller hör ett musikstycke som riktigt fastnar. Blir sådär lycklig på insidan.
Jag fick en komplimang av Nicole också (vår Engelska C-lärare som är britt). Det var roligt.
- Do you read a lot?
- I used to. Why?
- You seem very well read.
Jag blev glad. Kanske för att jag, när hon citerade Freud och sa "Life is just a long walk through hell, and then you die.", svarade med ett annat citat (översatt till engelska): "Life is the punishment you pay for crimes you comitted before you were born.". Jag minns inte vem som sa det. Strindberg tror jag. Nåja. Jag ska nog börja runda av nu...
- It's like if you were touching your penis with your left hand.
- I don't have a penis.
- You have a left hand...
Idag vaknade jag ovanligt lätt; sådär som man gör efter alldeles för lite sömn dom där gångerna då tröttheten kommer först några timmar senare som en smäll i ansiktet - eller en snöboll i skrevet, beroende på hur man vill se det. Jag kom upp, fick på mej kläder och konstaterade att jag nästan såg söt ut idag. Ovanligt glad och snäll sådär. Kom ut till bussen i tid och behövde inte stressa alls och att bussen var försenad gjorde inget alls. Jag var liksom glad.
På bussen till Götene var det jättefullt, fast ändå ville ingen sätta sig bredvid mej. Jag som tyckte jag såg alldeles ovanligt snäll ut. Inte ens svartsminkad eller nåt. Kanske var det min jacka, mina halvfingervantar, jag vet inte. Kansk var det det faktum att jag hade ett uppochnedvänt kors inristat i pannan. Det sistnämnda var en lögn, men folks rädda ansiktsuttryck att döma kunde det lika gärna varit sant. Let love not weigh me down - eller snarare the lack of, tänkte jag och fortsatte vara glad och nöjd.
Väl framme i Lidköping mötte jag MalinFis och HenrikMuffinsMannen på stationen och tillsammans gick vi gladeligen med muntra steg mot skolan. Jag köpte en macka och en kopp choklad (som jag visserligen aldrig hann äta utan fick vänta med i typ tre timmar tills efter lektionen) till frukost och gick tillsammans med Henrik till den första engelskalektionen för dagen - Engelska D. Jag fick göra ett test som skulle visa var jag låg någonstans. Testet var beräknat till ungefär 50 minuter, men efter tjugo minuter var jag färdig och letade mej försynt tillbaks till klassrummet. Jag är lite nyfiken på vad det visar.
Efter engelskan så hade vi några timmar utsatt för Projektarbete. Vi gick dock och åt i stället och jobbade med projektet efteråt. Eller ja... jag skulle ha jobbat med mitt projekt om det inte varit så att jag glömt alla mina virkningsgrejer hemma. Istället satt jag med Saila och gjorde figurer i modellera. En gris och en gubbe blev det.
Sen var det Historia A med SenilaBosse; den rörigaste läraren jag någonsin haft. Jag höll ett litet föredrag om Platon som gick åt helvete, sen fick vi en massa frågor om romarriket och sen slutade vi. Egentligen kändes lektionen flera år lång, men det är inget roligt att varken berätta eller läsa om så jag lämnar det.
Efter historian traskade jag iväg till dagens nästa engelskalektion - Engelska C - världens bästa lärare och allt! Vi diskuterade varifrån människan kom, mänskliga egenskaper osv osv. Sen fick vi även tolka en aboriginisk(?) dikt. Jag tyckte om den dikten. Mycket. Hon läste den högt för klassen och efteråt fick jag en impuls att applådera högt, men jag hejdade mej efter en snabb blick runt om i klassrummet och det konstaterande att jag verkade vara den enda i klassen som reagerat som jag gjorde. Jag gör så ibland. När jag läser något fantastiskt stycke i en bok, en dikt eller hör ett musikstycke som riktigt fastnar. Blir sådär lycklig på insidan.
Jag fick en komplimang av Nicole också (vår Engelska C-lärare som är britt). Det var roligt.
- Do you read a lot?
- I used to. Why?
- You seem very well read.
Jag blev glad. Kanske för att jag, när hon citerade Freud och sa "Life is just a long walk through hell, and then you die.", svarade med ett annat citat (översatt till engelska): "Life is the punishment you pay for crimes you comitted before you were born.". Jag minns inte vem som sa det. Strindberg tror jag. Nåja. Jag ska nog börja runda av nu...
- It's like if you were touching your penis with your left hand.
- I don't have a penis.
- You have a left hand...
söndag 7 september 2008
... so come on.
“People used what they called a telephone because they hated being close together and they were scared of being alone.”
Idag har jag gjort... absolut ingenting. Helt meningslöst egentligen. Jag vet. Jag har lyssnat galet mycket på musik dock; det är alltid lika trevligt. Musik är om något min drivkraft här i livet. Kanske lite sorgligt, men sant likväl.
Jag skulle vilja komma iväg och träffa människor. Det är så jävla ensamt här ute i Ingenstans. Jag blir lappsjuk. Som det ser ut nu så är alla upptagna och jag har inget fritidskort dock. Så kan det gå, när inte haspen är på; och det är den fan aldrig.
Jag tror alla är i stort behov av någon som förstår. Det är väl vad man vill ha. Eller? Jag vet inte vad man vill ha. Jag vet inte vad jag vill ha heller, tror jag. Men man kan ju inte veta allt.
Nåja, det kanske var ett onödigt inlägg det här.
Ha ett bra liv.
Workerbees can leave.
Even drones can fly away.
The Queen is their slave.
Idag har jag gjort... absolut ingenting. Helt meningslöst egentligen. Jag vet. Jag har lyssnat galet mycket på musik dock; det är alltid lika trevligt. Musik är om något min drivkraft här i livet. Kanske lite sorgligt, men sant likväl.
Jag skulle vilja komma iväg och träffa människor. Det är så jävla ensamt här ute i Ingenstans. Jag blir lappsjuk. Som det ser ut nu så är alla upptagna och jag har inget fritidskort dock. Så kan det gå, när inte haspen är på; och det är den fan aldrig.
Jag tror alla är i stort behov av någon som förstår. Det är väl vad man vill ha. Eller? Jag vet inte vad man vill ha. Jag vet inte vad jag vill ha heller, tror jag. Men man kan ju inte veta allt.
Nåja, det kanske var ett onödigt inlägg det här.
Ha ett bra liv.
Workerbees can leave.
Even drones can fly away.
The Queen is their slave.
torsdag 4 september 2008
Near-life experience...
Torsdagen den 4e september 2008. Klockan är 08:54.
I am Jack's broken heart...
Ja ni gott folk, här sitter jag och... skolkar, kanske man kan kalla det. I stort sett ensam i det så kallade studielandskapet (vilket ger en lite skev bild, eftersom det låter som om det vore värsta paradiset med palmer och oaser och kameler och grejer, när det i själva verket är ett stort rum med lampor och stolar och bord. Inga kameler - tji fick alla...). Jag har sprungit hela morgonen och försökt ordna med mina poäng och mina individuella val och allt vad det var. Jag ville byta från Småföretagande (100p), till Engelska D (50p) - inga problem tänkte jag, MEN, så var det ju så att jag tog bort en kurs förra året så nu skulle jag få 50p för lite och inte kunna få något slutbetyg överhuvud taget. Så då har jag frågat om jag kunde lägga till en extra kurs då, för att fylla upp det som fattas, och då var det en jävla massa krångel med det och det skulle kollas vilka kurser som var lediga och tjo och hejs. Visade sig att det fanns platser kvar på Psykologi B till våren, men det gick ju inte sa dom, om jag inte redan hade läst Psykologi A - men tji fick dom, för det hade jag minsann redan gjort! Då blev det ett jävla springande med papper och blanketter och annat byråkratiskt tjaffs, mentorer som skulle skriva på där, ändringar som skulle göras där, poäng hit, poäng dit och fan och hans moster, faster och hela tjocka släkten. Det hela slutade med att jag inte hade någon jävla aning om vart jag skulle ta vägen. Jag hade ingen egentlig anledning att gå till Småföretagande - eftersom jag inte skulle gå kvar; och jag kunde inte gå till Engelska D eftersom jag inte stod inskriven. Så ja.. här är jag. Rörig och jävlig med ångest och hela faderullan. Då vet ni. Om det är rörigt och osammanhängande får ni sticka mej med nålar... en annan gång.
Så.. what else? Rebecka var hemma hos mej igår, vi tittade på Fight Club och käkade aioli i vanlig ordning. Idag kommer hon igen, då ska vi titta på någon annan film... och käka aioli antar jag. Det är vad vi gör. Det är vår handduk. Eller vår Soff-fiskning; beroende på vad man vill referera till.
[Avslutning]. Hejs.
I am Jack's broken heart...
Ja ni gott folk, här sitter jag och... skolkar, kanske man kan kalla det. I stort sett ensam i det så kallade studielandskapet (vilket ger en lite skev bild, eftersom det låter som om det vore värsta paradiset med palmer och oaser och kameler och grejer, när det i själva verket är ett stort rum med lampor och stolar och bord. Inga kameler - tji fick alla...). Jag har sprungit hela morgonen och försökt ordna med mina poäng och mina individuella val och allt vad det var. Jag ville byta från Småföretagande (100p), till Engelska D (50p) - inga problem tänkte jag, MEN, så var det ju så att jag tog bort en kurs förra året så nu skulle jag få 50p för lite och inte kunna få något slutbetyg överhuvud taget. Så då har jag frågat om jag kunde lägga till en extra kurs då, för att fylla upp det som fattas, och då var det en jävla massa krångel med det och det skulle kollas vilka kurser som var lediga och tjo och hejs. Visade sig att det fanns platser kvar på Psykologi B till våren, men det gick ju inte sa dom, om jag inte redan hade läst Psykologi A - men tji fick dom, för det hade jag minsann redan gjort! Då blev det ett jävla springande med papper och blanketter och annat byråkratiskt tjaffs, mentorer som skulle skriva på där, ändringar som skulle göras där, poäng hit, poäng dit och fan och hans moster, faster och hela tjocka släkten. Det hela slutade med att jag inte hade någon jävla aning om vart jag skulle ta vägen. Jag hade ingen egentlig anledning att gå till Småföretagande - eftersom jag inte skulle gå kvar; och jag kunde inte gå till Engelska D eftersom jag inte stod inskriven. Så ja.. här är jag. Rörig och jävlig med ångest och hela faderullan. Då vet ni. Om det är rörigt och osammanhängande får ni sticka mej med nålar... en annan gång.
Så.. what else? Rebecka var hemma hos mej igår, vi tittade på Fight Club och käkade aioli i vanlig ordning. Idag kommer hon igen, då ska vi titta på någon annan film... och käka aioli antar jag. Det är vad vi gör. Det är vår handduk. Eller vår Soff-fiskning; beroende på vad man vill referera till.
[Avslutning]. Hejs.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
