Sapfo

God dag. Nu har det gått ett bra tag sedan jag skrev något ordentligt senast. Idag är jag inte deprimerad, inte arg, inte ledsen, inte glad, inte lycklig, inte irriterad, inte sprudlande och inte besviken. Idag är jag ingenting. Känslan av fullkomlig tomhet. Vad är det jag håller på med egentligen? Egentligen är det nog helt meningslöst.

Jag har även hunnit bli äldre sen senast, åtminstone på pappret. Myndig. Vuxen? Inuti växlar jag mellan en ålder på fyra eller på nittiofyra. Ibland känner man sig så himla gammal. Men å andra sidan; det kanske inte är så konstigt, för om jag ska bli 32 så är jag ju faktiskt på dö-halvan nu. Det är ju... muntert.

Ikväll kommer Karin, Marthina, Rebecka och Johanna hit. Det blir lite sent födelsedagsfirande. Rebecka har visst kommit hem från Thailand nu, det är trevligt! Vi får se vad vi hittar på. Jag är ganska sugen på att se på någon film. Det kan säkert gå att ordna.

Jag måste rita en seriefigur också. Jag har försökt, men det blir aldrig bra. Jag har ritat en flicka nu i alla fall. Utan hår. Det skulle ju vara en seriefigur utav oss själva, eller en kompis. Jag tror jag är bitter, och jag vet att jag kan vara cynisk. Folk kommer tröttna på mej närsomhelst; Jag vet det. Men jag är väl typ... van, eller nåt. Om man nu någonsin vänjer sig vid sånt.

Nejmen fan jävla människa, skärp dej. (Du kanske eventuellt ska sluta läsa nu)

Jag har alldeles för mycket att tänka på nu; alldeles för mycket att göra något åt, men jag gör inget. Det är så det blir ibland... jämt.

Förut tänkte jag ofta på att bara bryta upp med alla och börja om någon annanstans. Helt på nytt. Tänk om man kunde radera sitt minne och sen bara börja om på nytt. Jag ville ibland bara dra iväg utan att säga något, långt bort. Någonstans där ingen kände mej, eller visste vem jag var . Det var under en tid då det inte direkt kändes som om någon skulle sakna mej om jag försvann. Sedan igen under en tid då det kändes som om det skulle vara mindre jobbigt att försvinna än vad det skulle vara att vara kvar. Sen gick det ett ganska långt tag utan att jag kände att jag behövde iväg. Nu har känslan kommit tillbaks. Känslan av att mitt liv är lite som en stickig ylletröja som man tvingas ha på sig; och jag är psykologiskt allergisk mot saker som sticks. Jag känner mej bara helt fruktansvärt malplacerad där jag är. Jag passar inte in i det här. Jag passar inte in där jag bor, eller i min kropp, eller i min röst, eller i mina kläder. Inget av det jag är... är jag. Det är svårt att förklara, för det är ändå ingen som förstår. Och när jag försöker är det ingen som vill lyssna. Folk blir bara irriterade över att jag klagar över - vad dom anser vara småsaker. Att jag ens kan med att klaga. Jag som har det så bra; som får gå i skola; som ens har kläder att ta på sig; som får mat; som har en familj; som har ett hem; som har ett land... och så vidare. Man kan hålla på i timmar. Men det är inte så jävla rätt när allt känns fel.

Ni orkar inte lyssna på min skit, jag vet. Jag har inte ens bett er att läsa denna gången. Ni kan gå tillbaks till att lyssna på er musik och tänka på annat nu. Jag behövde bara få ur mej någonstans. När man skriver är det ingen som inte vill lyssna, för det är ingen som lyssnar från början. När man skriver så finns det ingen som säger att man ska vara tyst. Då hinner man få ur sig allt, och människor får själva välja om dom vill läsa eller inte. För det kan vara allt man behöver. Att vara tyst hjälper inte. Jag har redan försökt ett antal gånger.

Det kanske är fel av mej.

Du kommer få ett lyckligt liv.
Hoppas det börjar idag.

I'm not going down on my knees,
Begging you to adore me
Can't you see it's misery
And torture for me
When I'm misunderstood
Try as hard as you can, I've tried as hard as I could
To make you see
How important it is for me

Here is a plea
From my heart to you
Nobody knows me
As well as you do
You know how hard it is for me
To shake the disease
That takes hold of my tongue
In situations like these

Understand me

Some people have to be
Permanently together
Lovers devoted to
Each other forever
Now I've got things to do
And I've said before that I know you have too
When I'm not there
In spirit I'll be there

Here is a plea
From my heart to you
Nobody knows me
As well as you do
You know how hard it is for me
To shake the disease
That takes hold of my tongue
In situations like these.

Understand me

Kuk.

Jag hatar hur människor får mej att känna mej så jävla värdelös. Vadfan har jag gjort för att förtjäna det? Egentligen?

En till dikt: Det handlar om att slå underifrån.

Du har alltid sett dej själv som
En i mängden lite
Trist och grå

Hur man gör för
Att synas och höras var
Något främmande och
Du vågar bara leva i din
Lögn för där är du trygg
Aldrig skulle någon
Röra dej om du inte syntes

Ovillig att öppna
Munnen och berätta

Annars
Tror dom alltid att dom vet vad du
Tror att dom egentligen tycker om dej

Så sluta andas och
Leta inte efter svar mellan
Åren i en medelklassuppväxt

Utan frågor är det svårt att veta var man ska leta
Någonstans mellan
Din plyschkanin och ditt första
Egna digitala armbandsur
Rann barndomen
Ifrån hjärtat och
Fastnade under
Remmen med dom första
Åren och
Nu är det längesen sagorna tystnade.

Missledande information

(jag har skrivit en dikt)

Med en kvävd önskan
I halsen viskar du
Svagt “jag älskar dej”, men
Stänger munnen innan
Ljudet når någon annan
Efteråt blinkar du snabbt, som för att
Dölja
Allt man annars skulle kunna läsa i dina ögon
Nej, ingen ska få veta
Det är en hemlighet mellan dej och
Ekorrarna

I trädet utanför ditt fönster, och skulle
Någon
Fråga skulle du lätt
Oroat svara “det är ingen fara”
Rädd att någon skulle förstå hur
Maniskt du försöker
Att låtsas, utan att egentligen lyckas.
Till och med ekorrarna förstår. Det är
Ingen hemlighet
Om alla vet. Men
Nästan.

Jag förstår inte..

Jag är jävligt förvirrad bara...

Cyklar och Knark.

Karin kom som en skänk från ovan och imorn bär det av mot Trollhättan och Robert. Bäst :) Torsdag blir det Kent för hela slanten!
Mamma krånglar lite och vill inte att jag ska åka förrns på torsdag; men ska jag vara ärlig så lyssnar jag inte riktigt på det. Jag vinner nog tillslut, annars får jag väl... ignorera xD

Jag sydde en tröja tillslut också, efter många om och men. Ni ser ju hur den ser ut. Den är randig och... stor. Storlek XL eller så.

You're the apple of my eye!

Idag är det tisdag... tror jag. Det är lite svårt det här med att hålla reda på dagarna när det är lov. Underbara jävla lov; jag behövde verkligen det just nu.

För att vara helt ärlig så vet jag egentligen inte vad jag ska skriva, men det brukar jag ju å andra sidan aldrig göra. Det får bli som det blir och komma som det kommer. Precis som vanligt.

Jag ska försöka övertala mamma att sy lite tillsammans med mej. Jag fick lust att sy en till tröja när jag såg ett roligt randigt tyg. Jag vet, jag går i ganska fula kläder, åtminstone när jag är hemma; men nu är det så att jag trivs, så för mej spelar det inte så stor roll, och vad ska jag bry mej om vad andra tycker? Egentligen? Nej, precis; jag tänkte väl det. I may be out of style, but do you know what true love is? Vi får se hur det blir; för jag tänker tjata och tjata och tjata och tjata, tills mamma antingen säger ja eller blir akta-så-du-inte-får-en-stekpanna-i-huvudet-arg; då är jag tyst.

Det har även talats om att Karin skulle slänga mej en visit någon gång under dagen. (Försvenskat? Ohja). Vi får väl se vad den lilla rumpnissen har att erbjuda. Jag vet ju självklart iiiinget; men jag har ju mina aningar. Låt oss kalla det "kvinnlig intuition"; annars kan vi ju säga att "en liten fågel..." (nej, inte Pepsi) "... viskade i mitt öra.". Pepsi har aldrig varit någon vidare viskare. Skrik och tjut är mer hans melodi.

Jag vill även hitta någon som kan tänka sig att titta på film eller alla Heroes-avsnitten med mej. Jag vill ha det. Want it. Need it. Crave it. Nejmen, ni fattar.

Mestadelen av dagen har jag tillbringat i sängen. Där har jag till exempel legat, legat, legat och även legat en liten stund när jag tröttnade på att bara ligga där och ligga. Utöver liggandet har jag läst litegranna. Låt den rätte komma in är fortfarande en av mina favoritböcker. Du borde läsa den du med. Mobboffer, alkoholister, pedofiler och vampyrer i en stockholmsförort på åttiotalet; kan det bli bättre? Nej, jag menar det.

Beroende på Karinbesökets utgång kan det även hända att jag åker ut på äventyr senare i veckan. Men det vet jag ju som sagt inget om än (hähä), så det får jag återkomma om senare. Tills vidare tänker jag lyssna på Ed Harcourt, för han är mannen. Loneliness, what yould I do without you?

Bigmouth.

Jag är osynlig och grå. Jag har gått omkring hela dagen och pratat utan att någon egentligen lyssnat. Blivit avbruten mitt i varje mening och tystnat med huvudet mot bordet. Jag drunknar i min egen självömkan och tänker nej, jag vill inte bli ännu ett psykfall, men likt förbannat är jag på god väg. Jag menar, vad har jag för anledning? Det är så jävla banalt alltihop. Jag förstår inte varför jag ens ska deppa ner mej över ingenting. Ändå blir det så. Vad fan är felet. Jag vill spy galla over allt och alla och allra mest mej själv. För i grund och botten är jag självhatande och patetisk.

Saila, du är en bra människa. Ville bara säga det. För trots att världen är trist och att människor är svin så bryr du dej om allt. Jag beundrar dej.