Sapfo

God dag. Nu har det gått ett bra tag sedan jag skrev något ordentligt senast. Idag är jag inte deprimerad, inte arg, inte ledsen, inte glad, inte lycklig, inte irriterad, inte sprudlande och inte besviken. Idag är jag ingenting. Känslan av fullkomlig tomhet. Vad är det jag håller på med egentligen? Egentligen är det nog helt meningslöst.

Jag har även hunnit bli äldre sen senast, åtminstone på pappret. Myndig. Vuxen? Inuti växlar jag mellan en ålder på fyra eller på nittiofyra. Ibland känner man sig så himla gammal. Men å andra sidan; det kanske inte är så konstigt, för om jag ska bli 32 så är jag ju faktiskt på dö-halvan nu. Det är ju... muntert.

Ikväll kommer Karin, Marthina, Rebecka och Johanna hit. Det blir lite sent födelsedagsfirande. Rebecka har visst kommit hem från Thailand nu, det är trevligt! Vi får se vad vi hittar på. Jag är ganska sugen på att se på någon film. Det kan säkert gå att ordna.

Jag måste rita en seriefigur också. Jag har försökt, men det blir aldrig bra. Jag har ritat en flicka nu i alla fall. Utan hår. Det skulle ju vara en seriefigur utav oss själva, eller en kompis. Jag tror jag är bitter, och jag vet att jag kan vara cynisk. Folk kommer tröttna på mej närsomhelst; Jag vet det. Men jag är väl typ... van, eller nåt. Om man nu någonsin vänjer sig vid sånt.

Nejmen fan jävla människa, skärp dej. (Du kanske eventuellt ska sluta läsa nu)

Jag har alldeles för mycket att tänka på nu; alldeles för mycket att göra något åt, men jag gör inget. Det är så det blir ibland... jämt.

Förut tänkte jag ofta på att bara bryta upp med alla och börja om någon annanstans. Helt på nytt. Tänk om man kunde radera sitt minne och sen bara börja om på nytt. Jag ville ibland bara dra iväg utan att säga något, långt bort. Någonstans där ingen kände mej, eller visste vem jag var . Det var under en tid då det inte direkt kändes som om någon skulle sakna mej om jag försvann. Sedan igen under en tid då det kändes som om det skulle vara mindre jobbigt att försvinna än vad det skulle vara att vara kvar. Sen gick det ett ganska långt tag utan att jag kände att jag behövde iväg. Nu har känslan kommit tillbaks. Känslan av att mitt liv är lite som en stickig ylletröja som man tvingas ha på sig; och jag är psykologiskt allergisk mot saker som sticks. Jag känner mej bara helt fruktansvärt malplacerad där jag är. Jag passar inte in i det här. Jag passar inte in där jag bor, eller i min kropp, eller i min röst, eller i mina kläder. Inget av det jag är... är jag. Det är svårt att förklara, för det är ändå ingen som förstår. Och när jag försöker är det ingen som vill lyssna. Folk blir bara irriterade över att jag klagar över - vad dom anser vara småsaker. Att jag ens kan med att klaga. Jag som har det så bra; som får gå i skola; som ens har kläder att ta på sig; som får mat; som har en familj; som har ett hem; som har ett land... och så vidare. Man kan hålla på i timmar. Men det är inte så jävla rätt när allt känns fel.

Ni orkar inte lyssna på min skit, jag vet. Jag har inte ens bett er att läsa denna gången. Ni kan gå tillbaks till att lyssna på er musik och tänka på annat nu. Jag behövde bara få ur mej någonstans. När man skriver är det ingen som inte vill lyssna, för det är ingen som lyssnar från början. När man skriver så finns det ingen som säger att man ska vara tyst. Då hinner man få ur sig allt, och människor får själva välja om dom vill läsa eller inte. För det kan vara allt man behöver. Att vara tyst hjälper inte. Jag har redan försökt ett antal gånger.

Det kanske är fel av mej.

Du kommer få ett lyckligt liv.
Hoppas det börjar idag.