Världens bästa dåliga exempel.

Idag är det onsdag, vilket så heligt och vackert betyder att Karin har varit här. Vi har självklart ätit rostemackor med marmelad och utöver detta har vi spelat betapet samt "skissa och gissa". Det senare var inge kul, det är bara oseriösa ungdomar. Used to be fun. Det var bättre förr.

Nu glider jag mest runt på mina raggsockar och lyssnar på Depeche Mode. Ja, jag vet, det är sommar nu, så man kanske inte ska gå runt i raggsockar, men raggsockar och långkalsonger... det är liksom min grej; precis som... Ford har sin handduk, så är det. Mitt förhållande till raggsockar är livslångt. Raggsockar och långkalsonger, det är nog världens bästa plagg. Jag har sagt det förr, och jag kommer definitivt säga det igen. Lika underbart som päronsplitt. Eller ananassplitten som dom gjort till lådglass. Underbart. Dom borde göra päronsplitt till lådglass. Det hade varit kalas.

Förövrigt har jag pluggat lite körkortsteori idag. Ska väl försöka fixa körkortet nu över sommaren så jag kan vara lite fri sen. Det är viktigt för mej, det här med frihet, fast det är det väl för alla. Vore konstigt annars. Nåja. Jävlar vad jag babblar. Fint väder är det inte heller. Om det nu finns något ofint väder. Regnar gör det i alla fall, erkänt dåligt väder enligt den stora grå massan. Det är rätt okej tycker jag faktiskt. Jag vill sitta ute i regnet och dricka te. Oensam dock . Detta jävla ensamma. Men men, så kan det gå.

men jag måste runda av för snart har pappret tagit slut
och jag hoppas bara måsarna har kommit ända ut
och jag hoppas att du fattar att dom hälsar ner till dej
och hoppas du förlåter kaoset i mej

här är min sång till du-vet-vem om du-vet-vad
och om att allt händer på en gång när det händer
och kanske är det precis så man vill att det ska va'
om man är världens bästa dåliga exempel...

Du kan ta och skriva opp att jag ska bli en reko kille med finess!

Jag lägger in lite i efterhand och eftersom jag inte har skrivit något här, så kommer det här från mitt block i stället.

Inatt sover jag ute. Eller ja... inte ute ute (om man inte räknar att jag somnade till lite förut i hängstolen), utan i det lilla röda. Mobilen får lysa upp, för det finns ingen el här just nu och det dagsljus som är nu är... inte mycket att lita på.

Lite innan halv fyra inatt/morse/vad-du-än-vill-kalla-det, så hörde jag att det spöregnade ute. Jag fick en impuls och gick ner, fixade en kopp kaffe, tog på mej min vinterkappa i filt/ylle och flipflops och fick ut och satte mej i hängstolen. Spöregn mot plasttak. <3

Inte långt efter det fick jag impuls nummer två, tog täcke, kudde, block, pennor och gick ut. Så nu ligger jag här, i en alldeles för kort bäddsoffa, med fötterna utanför, och bara... mår bra. Ja, för jag mår faktiskt bra. Jag trivs bra härinne, lyssnandes på regnet som smattrar och fåglarna som kvittrar. Jag förstår varför jag spenderade nästan hela förra sommaren här.

Det börjar ljusna, så jag kanske borde försöka somna nu medan jag har chansen. Hur som helst: Jag mår bra nu.

Kram till hela jävla världen.
Nathalie, Halvfara
24 juni 2008
03:58

Into the Wild...

Nu är det fyra dagar sedan min... svacka. Jag mår mycket bättre. Inte nog med att jag fick komma bort och umgås med Karin som är helt underbar i tre dagar utan jag har även sett en film som berörde allt jag tänkt på under flera månader. Den gav mej lite livsgnista tillbaks måste jag erkänna. Fick en sån där känsla inombords. Vi såg på många filmer, jag och Karin. Många. Två går till själen, en fick mej att skratta, två var urusla, en var mysig, en var läskigt kristen. Har vi sett fler har jag missat någon. Det gör kanske inte så mycket, för få är väl intresserade. Jag blir mer och mer hippie. Jag önskar mer och mer att jag levde i en Astrid Lindgren-berättelse. Rasmus på luffen, Bullerbybarnen, Emil, Ronja. Jag lever i fel tid.

Det är midsommar. Regn och hagel. Kraftigt. Men nu är det sol. Sol ute, sol inne, sol i hjärtat, sol i sinnet... Nej överdriva kanske man inte ska. Men det är sådär lagom nu.

När jag åkte bussen in till Mariestad i onsdags kväll så log busschauffören och såg sådär glad ut. Lite som gamla tanter ser ut när dom ser på sina nya barnbarn. Sådär glittrigt i ögonen. Då kände jag mej fin trots att mitt hår stod lite som det ville och mitt smink var fult och jag hade klätt på mej på bara några minuter. Då bestämde jag mej för att sluta en pakt, och jag gjorde det med Rebecka. Jag ska börja le åt främlingar och sprida lite kärlek. Rebecka också. Tack till snälla gamla tanter som kör buss. Dom gör livet lite bättre.

Förutom att se på en massa film så har jag även jobbat som en liten tomte med att klippa, skala och bunta kablar. 2400 kablar blev det resulterande i 1080 riksdaler in på mitt konto någon gång i framtiden. Kämpar jag mer kanske jag faktiskt får råd att se Sigur Rós. Om jag kommer iväg. Och någon vill gå med mej. Vi får se. Jag hoppas igen.

Jag vet inte vad jag ska skriva mer. Men det känns okej nu. Det är okej.

Oh it's a mystery to me.
We have a greed, with which we have agreed...
and you think you have to want more than you need...
until you have it all, you won't be free.

Society, you're a crazy breed.
I hope you're not lonely, without me.

When you want more than you have, you think you need...
and when you think more then you want, your thoughts begin to bleed.
I think I need to find a bigger place...
cause when you have more than you think, you need more space.

Society, you're a crazy breed.
I hope you're not lonely, without me.
Society, crazy indeed...
I hope you're not lonely, without me.

There's those thinkin' more or less, less is more,
but if less is more, how you keepin' score?
It means for every point you make, your level drops.
Kinda like you're startin' from the top...
and you can't do that.

Society, you're a crazy breed.
I hope you're not lonely, without me.
Society, crazy indeed...
I hope you're not lonely, without me
Society, have mercy on me.
I hope you're not angry, if I disagree.
Society, crazy indeed.
I hope you're not lonely...
without me.

Lobotomi tack.

Snälla. Snälla jag ber dej...

Ursäkta mej, jag behöver verkligen verkligen verkligen skriva av mej just nu. Jag är väl vad man skulle kunna kalla SjuktJävlaNere. Rock bottom. Så jävla patetisk så det finns inte. Och jag vill gråta, fan vad jag vill gråta. Gråta tills jag blir uttorkad, yr och spyr. Gråta tills jag inte orkar längre. Gråta ut allt, tills jag somnar. Just nu går det inte dock, för Pernilla sitter vid den andra datorn i mitt rum och det enda som skiljer oss åt är Teven på rullbänken. Jag vill väl framstå som stark eller nåt, jag vet inte. Jag orkar inte riktigt tänka. Jag tänker för mycket. Jag vill ligga under stjärnorna, fan vad jag vill ligga under stjärnorna. Jag vill vara oensam. FAN vad jag vill vara oensam. Fan vad jag hatar att vara ensam. Fan vad jag hatar att bo i Halvfara. Fan vad jag hatar att bo utanför. Jag kan inte ens beskriva hur mycket jag hatar det. Och hur ni ens skulle försöka skulle ni inte kunna förstå hur jävla mycket jag hatar det. Jag hatar det mer än.. att raka benen. Jag hatar det så jävla mycket. Jag hatar att ha 2 jävla mil till närmsta kompis. Jag hatar att behöva be om skjuts. Jag hatar att bli bortglömd. För det blir man när man bor utanför. För man kan inte cykla till någon på fem minuter. Man kan inte ringa och fråga om man kan komma över. Man kan inte bara "droppa in". Man kan inte ta en fika. Man kan inte gå och köpa en glass. Man kan inte impulsivt åka och bada med vänner, eller grilla på stranden. Man träffar aldrig folk. Man känner sig bara jävligt ensam. Jag är så sjukt jävla omotiverad till att ens fortsätta andas så det finns inte. Just nu koncentrerar jag mej bara för att kontrollera tårarna och rösten när Pernilla säger något i förbigående. Jag hatar Halvfara. Jag hatar att bo här. Jag hatar att bo hemma och att behöva vara så jävla glad hela tiden. Jag vill kasta porslin, men det kan jag inte, för det är inte mitt porslin. Jag vill riva sönder tapeterna, men det kan jag inte, för det är inte mina tapeter. Jag vill hoppa ut igenom fönstret, men vad är det för vits, det är bara en våning upp och jag skulle som mest bryta några ben. Jag är så sjukt jävla patetisk. Du fattar inte hur sjukt jävla patetiskt jag är. Eller hur mycket jag hatar mitt gråa jävla liv av utanförskap. Jag hatar mig själv. Allt jag är och allt jag säger. Jag hatar mitt jävla blåa hus. Jag hatar mitt jävla gråa rum. Jag hatar min alldeles för tomma säng. Jag hatar mitt misanpassade sätt och att jag aldrig kan prata med folk. Jag hatar att jag blivit rädd för allt. Jag hatar min kropp. Jag hatar min hud. Jag vill krypa ur den. Rulla mej i salt och gräva ner mej någonstans och sluta bry mej. Jag vill gå i tusentals bitar och förvandlas till stoft och damm. Jag vill skrika tills mina lungor blöder och halsen inte längre klarar av att bilda ord. Jag vill slita mej loss, slita mej ut. Springa ut i natten. Ut i vattnet. Hålla huvudet under ytan. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill sluta andas.

Good things come to those who wait.

Kommer ni ihåg sagan som jag nämde i förrförra inlägget? Den som jag och Rebecka skrev medan vi väntade på tåget efter vår lilla tripp till HBT GBG? Här kommer den i alla fall. Vi har skrivit några rader i taget, och sedan vikt ner, så att man bara fick se sista raden, därav den fina texten.
Here we go!

Det var en gång en bananälskande kråka som bodde i en liten trädkoja högt uppe i en björk. Han tyckte om att hänga knäveck från en alldeles speciell liten gren högt däruppe. Men så en dag kom det sig att en ful, elak hackspett hade gjort sönder grenen så varelsen av det manliga könet ramlade ner och blev lesbisk. Jag vet att det borde vara omöjligt, men det gick allt till slut; Efter lite övning och könsbyten är inget omöjligt. Dagens teknologi och vetenskap; Tack! Som nybliven kvinna levde han... eller nej, jag menar hon, lycklig tillsammans med sin... rompha. Nej, skämt åsido. Med sin systers frus brorsbarns pappas brylling. Hon hette Bartolomelina och var besatt av äggklockor och Star Wars - Episod I. Du vet den när Anakin Skywalker size mini flyger och vinner hela skiten tappar Bartolomelina andan och skiter på sig. Anakin har nämligen 30 cm höga platåskor på sig och det är inte så vackert. Plötsligt kommer Hiro Nakamura och skriker: Yattah! Och sedan faller det grodor från himlen. Det kanske du tycker låter lite underligt; och det är det ju förstås alltid. Hon väljer att pierca sig i jumsken så de åker till Burkina Faso och gör det, för där är det billigast. Där hittar de Jack Sparrow som försäljare på 7Eleven och drar puffran och säger: That is not a knife, this is... (han ångrar sig när han kommer på att det inte alls är en kniv han håller i sin brunbrända pirathand, utan en...) uhm... Gun. Alla skrattar och han skäms lite grand. TÄNK ifall det hade varit en APA! Uschijamej vad tragiskt det vore. Nu kände hela högen hur vansinnigt glåmiga de var så de bestämde sig för att ta första bästa dressin hem. På vägen hem till Onsala (-korv), fällde han ett par tårar av uppgivenhet, för innerst inne visste han att texter om hans sexdebut aldrig skulle hamna på internet...

SLUT

Sommarsurr.

Det är sommar nu. Det doftar av fuktig asfalt och vattenspridaren står på. Jag får lust att springa naken genom vattenspridaren; sådär som man gjorde när man var liten, men jag vet, att jag aldrig skulle springa naken. Jag är alldeles för stel och känner mej naken redan med kläderna på.

Jag vill vara vaken hela nätterna och springa runt. Bada och prata. Bara vara, sådär som man gör bäst en sommarnatt. Lyssna på musik. Sitta på en strand. Håll min hand. Jag känner mej ensam. Det är sommar. Det doftar av fuktig asfalt, jord och varm luft.

Solen skiner och jag får ont i ögonen, det sticks och rinner lite sådär, men på nätterna är det bara jag. Jag och hela oändligheten. Världen. Jag kan hålla den i min hand, men det är det ingen som vet. Och jag säger inget.

Det är sommar nu; kom och tänk med mej. Rucka på rätt och fel och analysera minsta lilla sak tills den är obetydligt liten, eller oändligt stor - allt beror på hur man ser det, men berätta inte för nån, för det är vår hemlighet.

Det är sommar och jag skriver igen. En dikt eller en tanke, inget av vikt men kanske av värde. För mej kanske det är det. Jag vet inte, nu går det av sig själv. Alla ord och rim, ett sommarstim. Jag har sommar i mitt bröst, och det susar i mitt huvud. Humlor. Dom flyger ändå. Alltid.

Jag får runda av, vi ska äta; jag är hungrig, men blir irriterad på allt tjat. Jag hör inte ens vad hon säger, men hon pratar ändå. Jag skriker något till svar. Det är så det är; för jag gömmer mej alltid i musiken. Det är sommar nu. Kom och fly in i solnedgången med mej.

HBT GBG... GHB BBQ FTW LOL WTF LSD

Fredagkvällen drog jag hem till Rebecka och sov där. Det var det smidigaste eftersom vi skulle ta oss en liten (LSD)tripp (... eller kanske inte) till Göteborg för att kolla in HBT-festivalen dagen efter. Fredagkvällen var trevlig, vi åt potatis, duschade och mina naglar blev prickiga.

Lördagen gick vi upp tidigt... eller ja.. klockan ställde vi väl på nio - men det är tidigt för mej! På en helgdag dessutom! Sedan sprang vi runt lite och fixade och donade, bredde mackor, klädde oss o.s.v. Halv elva skulle vi hoppa på bussen. Vi var lite sena, och bussen stod redan på hållplatsen när vi - bokstavligt - kastade oss ur bilen och sprang mot bussen. Kan ju tala om för alla att vi hann med. Tjockt med koolt, jao! We've got the running skills.

Sedan fick bussen ta oss till Skövde och så väntade vi där litegrann på tåget som skulle ta oss vidare mot G. På tåget hamnade vi bredvid ett gäng tjejer som var hur störiga som helst. Jag hade inte överlevt om det inte hade varit så att världens vackraste bög (för ja, han måste ha varit bög) satt snett bakom dom störiga tjererna. Efter att han gick av i Alingsås så hade vi det inte lätt må jag säga... Ett tag såg det ut som antalet störiga tjejer reducerades något, men icke, dom kom tillbaks efter ett tag; oh no, bitch refill... Tji fick jag.


Väl framme i Göteborg irrade vi runt ett tag innan vi hitade en västtrafickinfomösgrejj och frågade hur vi skulle komma till Frölunda Kulturhus eftersom vi skulle se FlatStandUp där. Spårvagn 1 eller 7 lärde jag mej. Sen var det bara att hoppa på. Efter att vi hoppat av i Frölunda var det inte särskilt svårt att hitta Kulturhuset. I väntan på StandUp:en så satt vi - Rebecka och jag - och lyssnade på bland annat en Lesbisk kör som stod i badmössor och baddräkter i en tjusig rosa-gul-grön-blå-randig uppblåsbar pol med en matchande badboll bredvid, en lesbisk författare som pratade om sina barnböcker och sin kommande roman, som faktiskt var en flatroman, hennes barnböcker var rätt hetero, nämlich. SEN! Sen kom StåUpparen; Moa Svan. Skitrolig. Skitbra. Skitsnygg. Jävlar säger jag bara. Rebecka håller med. Hon sa nämligen, efter det var slut, lite diskret i mitt öra sådär; "Du... hon... hon var så JÄVLA snygg!!" och ja, det var hon. Oh my.
"NÄÄ, LÄGG AAAAV!! JAG ÄR OCKSÅ HOMO!... Jag är kompis med en neger, och du är tjock; kan vi inte träffas hemma hos mej någon gång och ha värsta MultiKultiPartyt och vara toleraaanta? "

Efter det så drog vi oss ner mot Järntorget, Olof Palmes Schallamachalla, Pustervik och allt det där däromkring och gick lite på HBT-marknaden. Jag köpte en fiiiiiiin kasse med en uggla på och en liten fin öh... portmonä. Sen kollade vi en snabbis på dagsprogrammet till Queerlitteraturdagen , som höll på hela dagen på Pustervik.

Efter det så tog vi oss tillbaks till Nordstan och åt litegranna på GylleneMåsen, gick lite i affärer (jag köpte mej ett par skor, dom är gråa). Sen åkte vi tillbaks igen för att kolla på kvällsprogrammet. Det var diverse performance-grejs. Mestadels läsning av dikter och flatlitteratur. Stacyann Chin - poet, flata, jamaican boende i New York läste dikter och var förövrigt grym.

Efter ett antal timmar (mellan 19:00 och 23:00, eller vad var det Rebecka?) så var det dags att fördriva tid tills klockan blev halv ett och tåget gick hem. Det gick helt okej, vi skrev en saga. Den är bäst. Jag ska skriva in den här någongång, ifall någon vill läsa den.

Tio över tre var vi hemma igen och somnade efter ett tags chipsätande. Vägen från hållplatsen till RebeckasMor var bra. Det var precis lagom varmt, sådär härligt svalt. I sommar ska jag vara utomhus hela nätterna tror jag; för det är då det är som bäst. Jag ska bada nattbad också, ifall jag hittar någon som vill hänga med. Rebecka; vecka 28, då jävlar! Då ska vi vara uppe hela nätterna och bada och promenera och ha picknick! Ja-a!

Tack för bra helg.
Banan.