Lobotomi tack.

Snälla. Snälla jag ber dej...

Ursäkta mej, jag behöver verkligen verkligen verkligen skriva av mej just nu. Jag är väl vad man skulle kunna kalla SjuktJävlaNere. Rock bottom. Så jävla patetisk så det finns inte. Och jag vill gråta, fan vad jag vill gråta. Gråta tills jag blir uttorkad, yr och spyr. Gråta tills jag inte orkar längre. Gråta ut allt, tills jag somnar. Just nu går det inte dock, för Pernilla sitter vid den andra datorn i mitt rum och det enda som skiljer oss åt är Teven på rullbänken. Jag vill väl framstå som stark eller nåt, jag vet inte. Jag orkar inte riktigt tänka. Jag tänker för mycket. Jag vill ligga under stjärnorna, fan vad jag vill ligga under stjärnorna. Jag vill vara oensam. FAN vad jag vill vara oensam. Fan vad jag hatar att vara ensam. Fan vad jag hatar att bo i Halvfara. Fan vad jag hatar att bo utanför. Jag kan inte ens beskriva hur mycket jag hatar det. Och hur ni ens skulle försöka skulle ni inte kunna förstå hur jävla mycket jag hatar det. Jag hatar det mer än.. att raka benen. Jag hatar det så jävla mycket. Jag hatar att ha 2 jävla mil till närmsta kompis. Jag hatar att behöva be om skjuts. Jag hatar att bli bortglömd. För det blir man när man bor utanför. För man kan inte cykla till någon på fem minuter. Man kan inte ringa och fråga om man kan komma över. Man kan inte bara "droppa in". Man kan inte ta en fika. Man kan inte gå och köpa en glass. Man kan inte impulsivt åka och bada med vänner, eller grilla på stranden. Man träffar aldrig folk. Man känner sig bara jävligt ensam. Jag är så sjukt jävla omotiverad till att ens fortsätta andas så det finns inte. Just nu koncentrerar jag mej bara för att kontrollera tårarna och rösten när Pernilla säger något i förbigående. Jag hatar Halvfara. Jag hatar att bo här. Jag hatar att bo hemma och att behöva vara så jävla glad hela tiden. Jag vill kasta porslin, men det kan jag inte, för det är inte mitt porslin. Jag vill riva sönder tapeterna, men det kan jag inte, för det är inte mina tapeter. Jag vill hoppa ut igenom fönstret, men vad är det för vits, det är bara en våning upp och jag skulle som mest bryta några ben. Jag är så sjukt jävla patetisk. Du fattar inte hur sjukt jävla patetiskt jag är. Eller hur mycket jag hatar mitt gråa jävla liv av utanförskap. Jag hatar mig själv. Allt jag är och allt jag säger. Jag hatar mitt jävla blåa hus. Jag hatar mitt jävla gråa rum. Jag hatar min alldeles för tomma säng. Jag hatar mitt misanpassade sätt och att jag aldrig kan prata med folk. Jag hatar att jag blivit rädd för allt. Jag hatar min kropp. Jag hatar min hud. Jag vill krypa ur den. Rulla mej i salt och gräva ner mej någonstans och sluta bry mej. Jag vill gå i tusentals bitar och förvandlas till stoft och damm. Jag vill skrika tills mina lungor blöder och halsen inte längre klarar av att bilda ord. Jag vill slita mej loss, slita mej ut. Springa ut i natten. Ut i vattnet. Hålla huvudet under ytan. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill bort. Jag vill sluta andas.