Sommarsurr.

Det är sommar nu. Det doftar av fuktig asfalt och vattenspridaren står på. Jag får lust att springa naken genom vattenspridaren; sådär som man gjorde när man var liten, men jag vet, att jag aldrig skulle springa naken. Jag är alldeles för stel och känner mej naken redan med kläderna på.

Jag vill vara vaken hela nätterna och springa runt. Bada och prata. Bara vara, sådär som man gör bäst en sommarnatt. Lyssna på musik. Sitta på en strand. Håll min hand. Jag känner mej ensam. Det är sommar. Det doftar av fuktig asfalt, jord och varm luft.

Solen skiner och jag får ont i ögonen, det sticks och rinner lite sådär, men på nätterna är det bara jag. Jag och hela oändligheten. Världen. Jag kan hålla den i min hand, men det är det ingen som vet. Och jag säger inget.

Det är sommar nu; kom och tänk med mej. Rucka på rätt och fel och analysera minsta lilla sak tills den är obetydligt liten, eller oändligt stor - allt beror på hur man ser det, men berätta inte för nån, för det är vår hemlighet.

Det är sommar och jag skriver igen. En dikt eller en tanke, inget av vikt men kanske av värde. För mej kanske det är det. Jag vet inte, nu går det av sig själv. Alla ord och rim, ett sommarstim. Jag har sommar i mitt bröst, och det susar i mitt huvud. Humlor. Dom flyger ändå. Alltid.

Jag får runda av, vi ska äta; jag är hungrig, men blir irriterad på allt tjat. Jag hör inte ens vad hon säger, men hon pratar ändå. Jag skriker något till svar. Det är så det är; för jag gömmer mej alltid i musiken. Det är sommar nu. Kom och fly in i solnedgången med mej.