Some things are just too personal to discuss with others...

Lördagen den 30 augusti 2008. Klockan är 23:57.

Det känns lite som om alla somnat ifrån sitt bloggande för ett tag, jag inkluderad. Och istället för att ha skrivit något alla dom dagar det faktiskt funnits något att skriva om så skriver jag ikväll. En helt vanlig kväll. Inget särskilt har hänt och inget särskilt är planerat att hända. Jag är ingen särskild.

Jag sitter ute i vardagsrummet eftersom båda mina datorer nu är helt pajko. Allt är helt tyst. Till och med E20 utanför fönstret verkar sova, och på nåt sätt känns gatlyktorna asfalten så himla lockande just nu. Jag vill gå där. Andas nattluft.

Jag såg en jättevacker film förut också Niceland (Population. 1.000.002). En film om kärlek, ihärdighet och meningen med livet. Jag är fortfarande helt glad i magen. Det är det bästa sättet att beskriva känslan tror jag.

Nu vill jag ge mej ut i natten. Det är jag och fåglarna nu. Lev fina liv.

Totalförvirring råder.

- Men hallå det är ju från Lejonboken!

- Hahahahahahahahaha!

- Nej! Jag menar från Djungelkungen!

- HAHAHAHAHAHAHA!!!!

Åh herre jävlar. Det är så jävla roligt. Åh Jisses. Jag kissar på mej. Jag skrattar så jag dör. Jävlar i helvete. Måste. Andas. 

Rebecka är här. Vi ska snart titta på film. Myspys. Jag är glad. Fast svettig. Jag har skrattat så jag nästan kissade på mej och jag svettas som en ko. För dom svettas faktiskt. 

Pass och Kräm! 

Kom ihåg mej

När du står ensam kvar på tå

och ytan inte går att nå;

när du träffat botten;

kom ihåg mej då. 

Hoppsan vad melankoliskt allt blev helt plötsligt nu ikväll. Jag har inte riktigt bestämt om jag trivs i det ikväll eller inte. Klockan visar 01:01 och jag kan ju hoppas att någon tänker på mej. Det vore härligt. 

Just nu sitter jag och lyssnar på Lars Winnerbäck och tänker på allt och ingenting. Mest på ingenting tror jag; grejen är bara att det inte går. Truth is, jag har egentligen inget att skriva ikväll. I alla fall inte vad jag vet. Dock brukar det ju alltid bli något tillslut. Sitter och äter på några likörpraliner - varken särskilt goda eller särskilt äckliga, som jag hittade i skåpet och funderar på om jag ska se en film. Vi får se hur det blir. Mitt huvud känns segt och tungt, jag önskar jag fick ett sms. Inte för att jag aldrig får sms, jag brukar få sms oftare nu för tiden, men det är liksom just precis nu. Jag skulle behöva lite bekräftelse på att jag finns. Om någon förstår hur jag menar. 

Åh vad jag längtar till kärlek, egen lägenhet, dricka varmt ur udda koppar och äta smörgås i soffan till något halvdåligt program som man egentligen inte tittar på men som får stå på i bakgrunden just för att man inte orkar byta eller för att det inte betyder så mycket, ligga i sanden på en strand och titta på stjärnor som flyger, ösa ur sitt innersta över någon utan att det känns skrämmande, sitta begravd i filtar, ta med sig några vänner och bara åka iväg; se vart vägen tar vägen; se var man hamnar till slut, och till att hitta hem. Sömnlösa nätter i hammock med en halvliter kaffe i kroppen och pirr i hela armarna.

När du får spring i dina ben

och jordens dragningskraft är klen

när du är i luften

kom ihåg mej då. 

Bitterfittan går till attack.

Idag har det regnat hela dagen. Jag är glad att jag bor mitt ute i ingenstans; för hade jag gått omkring inne i stan hade jag antagligen velat skjuta ner varenda jävla kärlespar som vågat sig ut i regnet och bara ska vara sååååå jävla lyckliga och gulliga med en jävla Автомат Калашникова образца 1947 года - med andra ord;  en AK47. Då skulle dom inte vara så jävla lyckliga längre. Ha! Jag skulle skadeskjuta dom i knäskålarna, allihopa!

Okej, egentligen är jag nog bara bitter för att ingen är kär i mej. Och nej, jag kan inget om vapen, (dock är jag helt sjukt pepp för att jag snart ska få titta på en tjej som dödar zombies med ett maskingevär istället för ben), men erkänn att det lät lite fränt. Jag borde bli bra på vapen. Jag ska nog ta och snöa in mej på vapen, bara lära mej allt there is to know liksom.  

whores in my head

whores at my door

whores in my bed

but hey. 

Tigress

Det känns som om jag och himlen är på samma humör idag. Vi har gråtit jättelänge. Känns bra att ha någon som känner på samma sätt just nu. Även om hon inte är så mycket att prata med, himlen. Ändå är hon oändligt mycket större, och kanske också oändligt mycket ledsnare än vad jag är; men just nu känns det inte så; inte alls.

Jag ställde in min körlektion idag. Vi ringde och sa att jag var magsjuk. Jag är inte magsjuk, jag är hjärtsjuk. Det finns ingen kur mot hjärtesorg; det är sanning det dom sjunger. Å andra sidan, hur skulle det kunna vara något annat?

Raggsockar värmer fötterna och Songs: Ohia värmer själen.

Indecision.

Det är söndagen den 3:e augusti 2008, klockan är 16:18.

Idag verkar vädret verkligen inte kunna bestämma sig. Det har regnat och varit soligt om vartannat. Just nu regnar det. Små, små vattendroppar faller mot taket, asfalten, dammen, bilarna, gräset, skogen, och alla dom små grodorna. Allt avbryts av en och en annan åskknall. Det luktar regn, rök och blöt jord och allt känns väldigt höstigt på något sätt. Kanske är det lite höst i Halvfara; kanske inte.

Igår åkte jag och Saila till Göteborg och mötte på MalinFis, MuffinsMannenHenrik och TransBertil. Jag kanske inte borde kalla honom för TransBertil, men det gör jag ändå.
Det var roligt att träffa Henrik och Malin igen; ja saila också såklart, fast hon hade ju kommit till mej en dag tidigare. Det var första gången vi träffades allihop på hela sommaren. Det var mysigt att kramas med MalinFis igen, fast hon mest tittade på mina bröst. Självklart var det mysigt att kramas med Henrik också, ”Nathalie, kan inte vi gå och hålla handen, så tror alla att vi är ihop!”. Javisst kan vi det.

Vi fikade i alla fall och flängde runt i affärer. Två nya tröjor och mycket kaffe blev det. Även en tallrik Spagetti Bolognese (- eller som Henrik sa: Spagetti Bloggmes - och ja, det är jag nog) på Mums. Mycket gott. Det är inte alltid man får tillräckligt och nästan för mycket sås till pastan; Creds till dom! Jag vill ha mer.

På kvällen tog vi Kinnekulletåget hem och hade det mysigt hela vägen. Jag lämnade ett litet meddelande intryckt i fönsterlisten i form av ett Cure-citat skrivet i skrivstil på baksidan av ett ICA-kvitto. Efter att Saila, Henrik och MalinFis alla gått av i Lidköping fick jag ensam åka vidare mot Mariestad. Det gjorde dock inte så mycket, för jag hade ju Pixies. Åh Pixies.

I Mariestad stod mamma med den lilla röda bilen. Klubb Kaliber firar 5 år och hela Mariestad är alkoholiserat. Värre än vanligt alltså. Vi åkte och hämtade Rebecka, jag kissade och sen körde jag hem oss alla. Slutet gott – allting gott.

Idag är jag väldigt sugen på skräpmat. Och potatismos… och senap. Varför i helvete senap?! Kan någon svara på det? Det är tämligen underligt, det må jag säga.

Jag borde tvätta bilen, men jag vill inte; därför hittar jag på annat att göra i stället – som att skriva till exempel, fast på papper denna gången, jag fick stänga av datorn på grund av åskandet. Nu skiner solen igen dock och jag har kramp i högerhanden.

Jag fattar inte att jag inte får se Moto Boy. Jävla skit. Räääääva!
Nu ska jag kila.
Hejs!