Kom ihåg mej

När du står ensam kvar på tå

och ytan inte går att nå;

när du träffat botten;

kom ihåg mej då. 

Hoppsan vad melankoliskt allt blev helt plötsligt nu ikväll. Jag har inte riktigt bestämt om jag trivs i det ikväll eller inte. Klockan visar 01:01 och jag kan ju hoppas att någon tänker på mej. Det vore härligt. 

Just nu sitter jag och lyssnar på Lars Winnerbäck och tänker på allt och ingenting. Mest på ingenting tror jag; grejen är bara att det inte går. Truth is, jag har egentligen inget att skriva ikväll. I alla fall inte vad jag vet. Dock brukar det ju alltid bli något tillslut. Sitter och äter på några likörpraliner - varken särskilt goda eller särskilt äckliga, som jag hittade i skåpet och funderar på om jag ska se en film. Vi får se hur det blir. Mitt huvud känns segt och tungt, jag önskar jag fick ett sms. Inte för att jag aldrig får sms, jag brukar få sms oftare nu för tiden, men det är liksom just precis nu. Jag skulle behöva lite bekräftelse på att jag finns. Om någon förstår hur jag menar. 

Åh vad jag längtar till kärlek, egen lägenhet, dricka varmt ur udda koppar och äta smörgås i soffan till något halvdåligt program som man egentligen inte tittar på men som får stå på i bakgrunden just för att man inte orkar byta eller för att det inte betyder så mycket, ligga i sanden på en strand och titta på stjärnor som flyger, ösa ur sitt innersta över någon utan att det känns skrämmande, sitta begravd i filtar, ta med sig några vänner och bara åka iväg; se vart vägen tar vägen; se var man hamnar till slut, och till att hitta hem. Sömnlösa nätter i hammock med en halvliter kaffe i kroppen och pirr i hela armarna.

När du får spring i dina ben

och jordens dragningskraft är klen

när du är i luften

kom ihåg mej då.