Söndagen den 21 September 2008. Klockan är 02:38.
Jag har precis sett två filmer i rad, och nu sitter jag och skriver med början till Hedwig and The Angry Inch i bakgrunden. Don't you know me Kansas City; I'm the new Berlin Wall - Try and tear me down... Damn det är en underbar film.
Jag är sjuk. Snorig näsa, rinnande ögon, bultande huvud - you name it. Jag har i stort sett inte gjort annat än suttit inne på mitt rum sen i torsdags eftermiddag. Hårstråna på mina ben är minst fem millimeter och jag orkar inte göra något åt det. Jag bryr mej fan inte ens. Nej nej, kalla mej inte melankolisk. Det är jag faktiskt inte. Inte ikväll.
Nu kommer The Origin of Love. Den är sjukt vacker. Jag blir fan helt känslosam av den låten. Så är det. Så kan det gå när inte haspen är på. Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva mer. Jag borde kanske sova. Ja. Det borde jag nog. Men jag är så jävla dålig på att göra vad jag borde...
the last time i saw you
we'd just split in two
you was looking at me
i was looking at you
you had a way so familiar
i could not recognise
cause you had blood on your face
i had blood in my eyes
but i could swear from your expression
that the pain down in your soul was the same
as the one down in mine
that's the pain
that cuts a straight line down through the heart
we call it love
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar