Cogito ergo sum.

Jag tänker, alltså finns jag.

God kväll, medmänniskor.

Klockan är tolv minuter över åtta . Jag ligger i min säng och lyssnar på Andrew Bird. Han ger mej alltid en värmande känsla inombords. Det är en speciell grej, det här med musik. Det är en av dom större krafterna som finns här, där vi är. Man kan förändra världen med musik. Eller så är det bara önsketänkande från min sida. Jag vill i alla fall hoppas att något så enkelt är lösningen. Musik och kramar, det är vad jag vill ska vara lösningen.

Jag har mitt täcke, min kudde, musik som gör mej lycklig på insidan, min fantasi som spinner iväg långt långt och alldeles för långt, en fågel som är mysig och pratsam och inte alls skrikig just nu, något man skulle kunna kalla sinnesro, och massor av diverse filosofiska tankar i huvudet. Hade jag bara legat under stjärnorna och diskuterat dom med någon jag tycker om så hade allt varit perfekt. Helt jävla perfekt. Men nästan perfekt är också underbart.

Marthina fyller år idag. Nu är vi lika gamla. Vi blir bara äldre och äldre. Nästa vecka är det påsklov, och det känns så himla bra. Lov lov lov lov. Underbart. Jag måste hitta på något på lovet. Hoppas att inte alla är upptagna. Jag vill titta på film hela nätterna och prata om allt och inget och filosofera med en kopp te eller varm choklad, utomhus under natthimlen. Kanske gå ut i skogen eller på en liten promenad längs vägen på andra sidan vägen. Ända till Österäng och tillbaks. Egentligen kommer jag nog aldrig orka det, men vem vet, allt är mycket mindre jobbigt med sällskap.

Jag fick höra att jag luktade gott idag också. Tydligen lite som känslan av att sitta i en mjuk soffa med en massa kuddar och äta bullar. En trygghetsgivande känsla. Det låter positivt. Jag har aldrig tänkt på vad jag luktar.

I dreamed you were a cosmonaut
of the space between our chairs
and I was a cartographer
of the tangles in your hair

...