Ett nedtystat sus när de långsamt försökte dra ett enda skäl ur en nedbruten mans sista rosslande andetag. Ge mej ett enda skäl till varför vi borde stanna här i vårt vinterlandskap där ingen längre lever för något annat än att andas. Vem ska göra någon skillnad när alla är skuggvarelser i mörkret, osynliga och tvetydiga? Ingen bryr sig om du lever eller inte, för alla är så upptagna med att tycka synd om sig själva. Ensamma framför TV:n är alla likadana. Tomma och gråa, bara skepnader, inga namn.
Kalla det en dikt, en iakttagelse, en rad av tankar, ett uttömt psyke, ett nedklottrande av tomma, betydelselösa ord; kalla det vafan du vill, det spelar ändå ingen roll.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar