Liljekonvaljer, vackrare än rosor. Liljekonvaljer som gömmes i snö, kommer tillbaka som…
Tristess, denna gråa lite gnagande känsla som alltför ofta knackar på dörren. Alltid lika korkad; Alltid lika intet ont anande öppnar man dörren och säger ”Välkommen! Det var länge sedan. Kom in!”. Egentligen var det inte alls längesedan. Men man glömmer ju så fort.
Med tristessen väl inomhus har man svårt att komma undan. Man sitter. Stirrar lite in i väggen. Stirrar lite på fötterna. Stirrar på väggen igen. Kommer på sig själv med att ha fastnat med stirrblick i väggen och flyttar ögonen mot någon annan punkt. Punkterar en sliten poster med blicken, som för att poängtera tristessens totala totalitet. Lägger sig i sängen. Stirrar i taket. Följer ljusringen från lampan i taket. Flyttar sig så att man ligger på tvären i sängen, med huvudet hängandes över kanten. Från denna position kan man blicka runt i rummet uppochned. Titta lite under skrivbordet och över golvet – som nu bytt plats med taket – och konstatera att det borde städas, men inte städa, ABSOLUT INTE STÄDA.
Kanske med en smidig bakåtkullerbytta rulla sig ur sängen, hamna sittandes på golvet för att få rummet att sluta snurra. Kanske stapplande, med sovande, runda fötter ta sig bort till datorstolen, för att sedan med en suck sätta sig och slå på apparaturen. Det välbekanta ljudet när maskinen vaknar och det lite knattrande ljudet när all tankekraft i den lite slitna maskinen går åt till att starta upp musikspelningsprogrammet. Kanske man sedan – till ljudet av musiken – klickar sig ut på det stora världsvida nätet och skriver ett blogginlägg om tristess. Ja, kanske. Kanske. Men bara kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar