Helt klart min kopp te!

Jag har börjat sticka en tröja. Den är grön-aktig/svart-melerad. Hittills har jag gjort klart bakstycket och börjat på framstycket. Det verkar som om jag måste göra om en hel del på mitt framstycke dock, jag upptäckte att det hade blivit något lurt lite för sent och får antagligen ta upp och göra om. Just nu tar jag en paus med en kopp te och lite tevetittande för att slappna av i muskler och sinne. Fingrarna kliar redan så jag får väl sätta igång snart igen. Blir det inte sticket så blir det virket. Jag har ju mitt lilla projekt att virka en filt i mormorsrutor. Har lite mindre än en tredjedel kvar på arbetet, sen blir det till att sitta och virka ihop filten.

Tog ut min allra första Herman ur ugnen för omkring en kvart sedan! Den (eller dom, smeten blev så stor att jag fick hälla den i två formar) luktar underbart! Jag längtar tills jag ska få smaka! Jag får gå ner och hämta mej lite. För er som undrar vad en Herman är för något så kan jag berätta att det är en surdegs(mer en smet än en deg)kaka med lite allt möjligt gottigt i. Det börjar med att man får en smet av någon, sen får man ta hand om den i tio dagar och "mata" den lite då och då, sedan delar man sin smet i fem delar, ger bort fyra av delarna och behåller den sista delen själv. Sedan tar man sin smet och häller i gottigheterna och låter den stå i ugnen i cirka 45 minuter och VOILA - du har bakat en alldeles egen Herman!

Nu ska jag fortsätta med mitt pyssel. Happy surfing. Hej!

Nu sticker jag på ditt skift, Herr Direktör.

Första gången jag skriver på sex månader trots att jag egentligen haft mer än vanligt att berätta. The brain works in mysterious ways. Lite på tvären liksom.

Mestadelen av mina dagar har jag sedan cirkus fem månader tillbaks spenderat i Linköping hos Fredrik. Det är trevligt. Allt känns bra, och jag är nästan lycklig. Oftast lycklig. I alla fall ibland, och det är skönt. Jag har fått diagnoser och mediciner sedan jag skrev sist. Det är också skönt.

Jag har även både tagit studenten, börjat på Komvux för att läsa upp alla betyg jag sjabblat till på gymnasiet och hunnit sjabbla till det även på Komvux. Man skulle kunna säga att jag är sjabblarkungens dotter eller sjabblarkungen själv.

För några veckor sedan tog jag ett otroligt moget beslut och beställde mina första julklappar. Dom är till Fredrik och Noah. Bra julklappar enligt mej, men med min vanliga tur kommer det att visa sig att dom redan har dom eller inte gillar dom. Jag är tjejen som hittar fantastiska presenter till folk bara för att senare få reda på att personen i fråga precis fått en sån present av någon annan. Ett hugg i bröstet liksom.

Jag har inte skrivit på så länge att det känns helt ovant att sitta här. Jag vet knappt hur man gör längre.

Jag har börjat på ett projekt att göra en stor virkad filt. Hittills har jag virkat färdigt 80 rutor cirka. Jag ska ha 144 stycken tror jag att jag kom fram till. Jag får lägga upp bilder på det någon gång. Jag kanske kan bli en sån där mysig människa som för en blogg över allt dom hantverkat. Jag får göra det. Starta en pysselblogg och börja med filtprojektet. Brabra!

Glöm dina vintrar, det är sommar nu.

Syns inte, finns inte.

Det är den 13 februari 2009. Klockan är 20:33; det är jag och Ronja Rövardotter.

Jag har inte skrivit på ett tag, men det blir ju aldrig särskilt regelbundet när det kommer till det här. Jag har över lag mått bra ett tag nu. Det känns bra. Katterna har vuxit, i alla fall Gizmo. Miranda känns fortfarande lika liten, om det nu är möjligt.

Det är lov nu. Sportlov. Då ska man sporta, men det skiter jag i. Om man inte räknar mina miljoner tankegångar som jag håller reda på, det är en sport det. Jag saknar min bror och min mormor och min knäckebrusha.

Vi hämtade Yoda vid tåget idag, och jag lämnade in mobilen igen för sisådär trehundrasjuttioelfte gången. Jävla skitmobil.

Det är en regnig sommar vi har.
Det är en blåsig sommar vi har.
Det är en kall sommar vi har.

What would Jesus do?

Söndagen den 25 januari 2009, klockan är 21:31. Jag är trött i ryggen och en hyffsat god människa.

Idag är första dagen på dom två veckorna jag ska vara ensam hemma. Idag är också dagen då jag gjorde en god gärning. För några timmar sedan så ställde sig en bil på gården här utanför. Jag blev smått rädd och aningen irriterad och trodde det var någon som skulle vilja hyra eller något. Så var dock inte fallet. Eller jo, delvis, men inte på samma sätt. Ägarna till bilen var ett spansk-talande par som hade varit i Tyskland och handlat en massa grejer. Sen när dom åkt förbi här på väg hem till Stockholm hade deras bil gått sönder. Så dom hade helt enkelt fått svänga av vägen och parkerat sig på vår gårdsplan. Kanske en halvtimme senare efter det att bilen hamnat på vår gårdsplan så ringde telefonen. Det var en kvinna som hade sett telefonnumret på skylten där ute och undrade om hon kunde få hyra ett rum eller något att få lägga sina grejer i eftersom bilen var trasig och hon skulle bli tvungen att lämna den där för natten och åka upp till Stockholm på något annat vis. Jag fick förklara att dom som har hand om uthyrningen var utomlands och att jag inte har några nycklar och sånt, men att dom gärna - om dom ville - kunde få lägga sina grejer i min hall, helt gratis, och sedan hämta dom imorgon, sålänge dom kom på kvällen, eftersom jag har skola. Hon blev glad och tackade. Senare hjälpte jag dem att skjuva bilen så att den skulle stå närmare huset så att ingen skulle ta den för ett bilvrak och slå sönder rutorna på den. Sen hjälpte jag dom med att ringa taxi eftersom taxi-snubbarna inte hade varit så schyssta mot dom när dom ringde utan bara sagt att dom skulle ringa tillbaka, men aldrig ringde.

Efter det så följde en 40 minuter lång pinsam tystnad i väntan på att taxibilen skulle komma. Jag frågade om dom ville ha te, men det ville dom inte, så jag fick dricka mitt te ensam. Eftersom det var så tyst och tämligen oinsamt så passade jag på att skriva på mitt svenska-arbete samtidigt, så det är nästan klart det också.

När dom åkte fick jag ett helt flak med coca cola som tack. Lustigt egentligen, jag som inte ens dricker kola. Men det var en fin gest, jag kanske kan dricka det där flaket i alla fall.

Lillkattan blev väldigt reserverad när det kom nytt folk som bar in en massa främmande grejer i hallen. Hon kände sig lite otrygg och har velat vara väldigt nära mej hela tiden nu. Helst i knät. Det är mysigt.

Nåja.
Hej.

Yeah, this is a serious decision we're making. SERIOUSLY AWESOME!

Onsdagen den 14 januari 2009 klockan 21:47; jag skrattar.

Jag har varit helt infernaliskt duktig idag. Jag åkte till skolan, trots att jag inte hade några lektioner. Jag fick gjort allt jag hade kvar i Engelska B. Jag började skriva på novellen till Engelska C och jag skötte mej i allmänhet så som jag borde. Denna veckan är stressig.

När jag kom hem åt jag, sen somnade jag. Lagom lyckat sådär, men vad gör man när man är trött? Katterna går omkring och är jättemysiga som vanligt. Man blir sådär glad bara av att se dom.

Imorn kommer antagligen min alldeles egna Knäckebrusha hit, vilket är helt frickin' awesome eftersom jag inte träffat henne på länge. Hoppas vi hinner hitta på något i helgen också. Det var i alla fall tal om det.

Nästa vecka börjar vårterminsschemat och Christian är tillbaks igen. Han har nya glasögon. Alla är pappa- och mammalediga till höger och vänster på vårt program. Det är väl så när man har unga lärare helt enkelt. På fredag är sista gången vi har Karolin, någonsin. Det känns udda må jag säga. Vi har ju haft henne i hur mycket som helst ända sedan i ettan.

Jag har två brev som väntar på svar också. Jag ska ta tag i saken någon av dom närmsta dagarna. Sen så borde min "Mellansnack" komma på posten snart också. Fredag möjligtvis. Jag längtar som en liten tomte.

Den 25 åker familjen utomlands också. Då kommer jag ingenstans. Jag kommer kanske avlida av lappsjuka och tristess dom veckorna. Men det är sånt som händer. Eller nåt.

Nu har jag egentligen inget att skriva. Därför avslutar jag med dessa. Enjoy.

Stela fingrar och kalla tår.

Söndagen den 28 december 2008, klockan är 01:10; jag är nyss hemkommen.

Det är lite svårt att skriva nu för hela jag är stelfrusen. Jag kom precis hem från en många många många timmar lång pokerkväll hemma hos familjen B-sson. Jag var duktig, men egentligen mest tursam. Så tursam att min moster gjorde det klart att mitt kärleksliv tordes vara katastrofalt; där träffade hon huvudet på spiken. "Nej, där händer inget." svarade jag, och alla skrattade. Dom roligaste skämten är tragiska. Bilresan hem var kall, mycket kall. Med hål i både bildörren och golvet och utan en fungerande termostat är det sånt som händer. Och när man inte har några byxor och alldeles för lite kläder på sig.

Mirandas ögon börjar gå från mörkt mörkt kattungeblå till gula. Dom är någonstans i gröntonerna just nu. Det är sorgligt. För hon är så vacker i sina stora mörka ögon. Jag önskar jag hade mörka ögon. Gärna bruna. Det får bli i ett annat liv. Jag ser ändå inte mina ögon utan spegel.

Snart är det nyår. Då kommer Bror med familj ner. Det är bra, för jag saknar Bror och allihopa. Dom skulle nog inte stanna så länge dock.

Jag vill nästan åka skridskor. Jag som knappt kan åka. Jag får vara isprinsessa på insidan i stället.

Låt oss vandra iväg och se vart vägen tar vägen.

Hej.

Julafton, resumé och Karl-Bertil Jonsson.

Det är torsdagen den 23 december 2008; klockan är 19:11; jag har en piratkatt.

Jag såg att det var senast den 11 november jag hade skrivit här. Det är lång tid, och det har ändå hänt en hel del som jag kunnat skriva om. Lustigt egentligen det här att det aldrig blir av att man skriver när man väl har något att skriva om. Men eftersom jag nu har över en månad att ta igen så borde det ju blir något utav innehåll i den här texten.

Det är dagen efter julafton och jag överlevde, trots feber och kraftig förkylning både släkt och att vakna tidigt; även om jag knappt åt någon julmat och sov över hela Kalle Anka. Missförstå mej rätt, mina vänner; min släkt är det absolut inget fel på - tvärt om. Det är andras släkt jag vill klaga på. Inte just för att dom är särskilt dåliga, utan mer för att jag inte finner något att säga till dom - och hela middagen resulterar mer eller mindre i en pinsam tystnad från min sida. Detta även fast dom pratar sinsemellan.

Jag vaknade iaf till någon gång vid halv fem på julaftonseftermiddagen, då alla Cays söner, söners respektive och barn, bröder (eg. bror), mödrar (ok, mor) och allt hade åkt hem, eller vidare eller vart dom nu åkte. Jag satte mej ett tag, i väntan på att familjen B-sson skulle anlända någon gång vid halv sju, och tittade på ett program om islandshästens ursprung. Senare kom kusinerna B-sson med mor och far Lollo och Arne B-sson och vi tog oss gröt och ungdomarna gick upp och satte sig vid tv:n för att se på Karl-Bertil Jonssons Julafton i vanlig ordning innan vi gick ner och några fortsatte att äta och resten att prata tills vi tillslut gick vidare till julklappsutdelningen, följt av julklappsöppningen. Jag kan tala om för herrskapet att jag numera äger en symaskin, en epilator, en skrivbok med muminmotiv, en mugg med muminmotiv och även en mapp med muminmotiv, därtill kan jag tillägga ett presentkort på 200, en ljusstake, en massa handdukar, salt- och pepparkar, en klockradio som ska spela min iPod, en bok med dikter jag fick på posten, en liten bok med usla ursäkter och lite annat, av mer ätbar karaktär.

Och nu till något utav en tillbakablick på allt som hänt sedan senast. Jag kan skriva en liten resumé, sådär så att alla håller sig "up to date", så att säga.

Jag har numera två katter, en Gizmo och en Miranda. Jag har börjat gå på mina utsatta tider för åtgärdsprogrammet (läs: jag har varit på ett, sen blev det lov). Jag har så sent som idag tagit tag i Engelska B och läst hela Animal Farm. Kvar har jag att läsa ut en annan engelsk bok att redovisa, samt göra provet på Animal Farm. Redovisningen lämpar sig finfint eftersom jag redan håller på och läser The Picture of Dorian Gray mest för mitt egna simpla nöje just nu. Miranda har varit sjukt mammig mot mej hela dagen och vill vara med mej hela tiden. Hon vill antingen ligga så att hon ser mej, alternativt sitta på mej, eller på något som luktar som mej. Tidigare när jag gick ut i några minuter, kom jag tillbaks bara för att finna att hade hon klättrat upp och lagt sig i en av lådorna i garderoben som stod öppen. Just nu är hon min piratkatt och varierar sig mellan att sitta på min axel, ligga i min nacke, och att sitta på mitt huvuvd. Utöver detta så har jag blivit långhårig, målat oljemålningar som inte är klara, hamnat lite efter i Engeska C, gjort alla CAE-delar - vilka jag ska få resultaten på i slutet av januari, bakat en plåt pepparkakor, men inte hunnit baka några lussebullar. Jag har börjat skriva brev också, det är ett så fint tidsfördriv. Film är fortfarande ett annat fint tidsfördriv. Jag saknar Bror och min Knäckebrusha, MalinFis är kär igen och allt är som vanligt. Nästan.

"Vad sa du att du gjorde sa du?"
"Jag gav fasters porslinstallrik till en fattig."
"Är du inte klok, pojke!"
"Jag har tagit en massa andra paket också från rika människor och givit dem åt fattiga människor."
"Va?! Jag har närt en kommunist vid min barm!" Tyko Jonsson hörde till dem som tror att alla som frivilligt ger bort någonting är kommunister.
"Men far", protesterade Karl-Bertil, "du sa ju själv att du inte ville ha fasters porslinstallrik!"
"Sa och sa! Det var ju min tallrik! Och vad tror du alla dom andra ska säja? Vem är det du har stulit ifrån mer än mej?"
"Dom står förprickade i din taxeringskalender", sa Karl-Bertil.
"Fattar du vad du har gjort? Du kan åka in på anstalt för det här!"
"Jag är beredd att ta mitt straff, far. Jag har skänkt lite glädje åt dessa olyckliga som inte äger något varuhus, det är vad jag har gjort."
Tyko Jonsson höll på att kvävas av julilska.
"I morron är det du som följer med mej runt till alla som du har stulit paket ifrån och ber om ursäkt! Marsch i säng! Du får inte se hur filmen slutar!"
Karl-Bertil gick i säng. Han hade redan läst i tidningarna hur filmen slutade. Han somnade och drömde att han sov under bar himmel i Sherwoodskogen.