Jag kommer fram så fort jag nått botten.

Idag är det fredag och solen har skinit (skinit? skina, sken, skiner, skinit..? whatever) hela dagen och jag har varit på gott humör och skrattat och tjoat och tjimmat och mått bra. Jag trivdes idag. Jag trivdes med det mesta. Kort sagt, jag var glad och säkert ganska trevlig till och med, om än något cynisk, vilket jag alltid är - på gott och ont.

Det vändes dock på några sekunder och nu känns allt jobbigt igen. Jag ska försöka snap:a ur det och sätta igång positiv-filtret som sedan länge varit ur funktion, eller hur man nu ska uttrycka sig. Egentligen kanske det är bäst att inte uttrycka sig över huvudtaget om man inte ska bli stämplad som hobbydeppresiv i behov av uppmärksamhet. Jag hatar hobbydeppresivitet. Om depressivitet nu ens är ett ord. Skit samma, nu är det det, för jag gjorde det till det. Jag orkar inte följa regler, punk slut, jag menar punkt slut. Katt steker bacon med hål i svålen. Nåja. Som det känns just nu i alla fall, så har jag inga drömmar kvar. Allt går åt helvete och samtidigt orkar jag inte göra något åt det. Det hela slutar med att jag hatar mej själv... igen. Och igen, och igen och igen osv osv. Jag kanske borde gå i terapi. Jag funderade på hypnos idag, man kanske kan hypnotisera fram nåt nytt tankesätt så att allt blir lite lättare. Man får väl se.

Det är lite tråkigt nu när jag kollade och såg att den positiva delen i det här inlägget var hälften så stort som det negativa. Jag var ju trots allt glad större delen av dagen som varit. Det var en fin dag idag. Det var det. Vacker kanske till och med.

Du har stjärnorna under tungan.
Kom lite närmre.
Bara lite närmre.