Kaizers fucking Orchestra!

Kaizers Orchestra på Nalen, Stockholm. Vad kan man säga? Helt fantastiskt jävla underbart. Så infernaliskt jävla bra att man blir helt till sig. Jag hade kramp i kinderna för jag kunde verkligen inte sluta le. Det är sånt här som är lycka. Nalen är verkligen sjukt bra ställe att se dom på också. Jävlar vad fint det är. Rött och guld och stora lampkronor i taket, jävligt nice.

När jag kom innanför dörrarna möttes jag av Where is my mind och visste att det skulle bli toppen. Förbandet var bra, något Belgiskt band som hette Mintzkov. Jag köpte en skiva för 100 spänn och fick fina små autografer på. Fan, det måste vara jobbigt att vara förband. Ingen bryr sig någonsin om förbandet typ. Stackars jävlar. Nåja. En rolig grej var iaf när Geir smög sig ut och stod bredvid scenen och tittade på dom han också.

Klockan tio var det dags för Kaizers att spela och det var nedsläckt, rökmaskiner och bara dom fina små lamporna på pumporgeln och pianot. Oljefaten , fäljarna och kofötterna låg på sina platser, kontrabasen låg även den på plats, likaså ölen. På väggen bakom hängde den ljusinramade loggan med gasmasken i vanlig ordning och alla lyssnade förväntansfullt. Så kom dom in. Kostymklädda. Och självklart blir alla överlyckliga.

Dom började med någon (iaf för mej) helt okänd låt i ett lugnt fint tempo. Janove förklarade flera gånger under konserten att detta skulle vara en lite mer lugn och vemodig konsert än man vanligtvis ser med Kaizers Orchestra; även om det självklart skulle komma några låtar som var “lite mer party, lite mer dans”. Och mycket riktigt, det blev en skön blandning låtar. Jag och Elin stod längst fram, vid kravallstaketet rakt framför Terje. Vi hade värsta långa ögonkontakten förövrigt, jag och Terje. Jättejättelång, så lång att jag blev tvungen att titta åt ett annat håll, sådär som man måste när det blir jobbigt, som det alltid blir när man tittar människor man inte känner i ögonen för länge. När jag tittade tillbaks var hans blick kvar. Blyg som jag är tittade jag bort igen, men det var roligt. Hade även ögonkontakt med Rune en halvlång tid, trots att han satt långt bak bakom trummorna, men han böjde sig fram någon gång på slutet. Øyvind jazzade runt lite med kontrabasen. Janove stage-divade, men jag stod för långt bort för att kunna ta del i den. Det var synd. En annan av gångerna jag hade ögonkontakt med Terje så log jag jättemycket och fick stora leendet tillbaks, då blir man glad. Härliga gubbar, män… whatever xD

En annan av höjdpunkterna under kvällen var när Geir, under en av dom två (eller tre?) encore:en vi lyckades klappa oss till sjön Naade helt själv och snitsigt gled över till Geenie in a Bottle. Söt man den där Geir. En annan är när Helge sjöng “Legg meg inn på Dieter Meyer, baby!” med olika röster. Eller när Terje och Janove delade mick och skulle köra men hellre verkade pussa varandra på kinderna i tid och otid. Gulligull typ. Och såklart att dom spelade Resistansen. Jag är fortfarande lite hög. Fantastiskt!