Victory's a blue and bruising voice; yeah I'm making pure white noise.

Fredag den tredje oktober 2008, klockan är 22:22.

Ikväll kom mamma in i mitt rum och pratade om resa igen. Jag vill inte ens resa. Jag förstår inte vad som är så svårt att förstå när jag säger att jag inte vill. Istället så säger hon att det är jag som inte uppskattar något hon gör när hon gör allt hon kan för mej och bla, bla, bla, bla. Jag är inte sugen på nån Mor-och-Dotter-grej. Jag finner inget nöje alls i det. Vi umgås redan 24/7 hemma och det gör mej tokig. Jag förstår inte varför hon blir arg för att jag inte tycker det är en bra grej att betala minst 9000 per person för en resa jag inte ens vill åka på. Jag förstår verkligen inte vad det är som är så svårt att förstå. Jag skulle mycket hellre åka på en resa med några kompisar. Är det så konstigt? Gör det mej till en dålig människa? Är jag en dålig människa?

Jag har suttit här i flera timmar, och jag vill inte ens sitta här. Jag sitter bara här för att det inte finns något annat att göra. Det är så jävla sorgligt. Är det inte det? Mitt liv är så jävla deprimerande. Fyfan för det här. Det är så jävla meningslöst att sitta här och tycka synd om sig själv, men vafan ska jag göra då? Mitt ute i ingenstans; det går inga bussar, närmsta kompis är typ... 2 mil bort och inte hemma, dom enda människorna som finns att umgås med är dom två 50+arna även kallade Mor och Cay och det går absolut inget på tv, inte ens något kasst program om tjejer som vill ha silikon i brösten. Skulle någon skriva en bok om mitt liv skulle ingen läsa den. Är det så jävla konstigt att bara vilja ha ett vanligt jävla liv? Näe. Nu får det fanimej vara nog.