Hugenormus!

Torsdagen den 11 september 2008. Jag lyssnar på blipp-blopp.

Idag vaknade jag ovanligt lätt; sådär som man gör efter alldeles för lite sömn dom där gångerna då tröttheten kommer först några timmar senare som en smäll i ansiktet - eller en snöboll i skrevet, beroende på hur man vill se det. Jag kom upp, fick på mej kläder och konstaterade att jag nästan såg söt ut idag. Ovanligt glad och snäll sådär. Kom ut till bussen i tid och behövde inte stressa alls och att bussen var försenad gjorde inget alls. Jag var liksom glad.

På bussen till Götene var det jättefullt, fast ändå ville ingen sätta sig bredvid mej. Jag som tyckte jag såg alldeles ovanligt snäll ut. Inte ens svartsminkad eller nåt. Kanske var det min jacka, mina halvfingervantar, jag vet inte. Kansk var det det faktum att jag hade ett uppochnedvänt kors inristat i pannan. Det sistnämnda var en lögn, men folks rädda ansiktsuttryck att döma kunde det lika gärna varit sant. Let love not weigh me down - eller snarare the lack of, tänkte jag och fortsatte vara glad och nöjd.

Väl framme i Lidköping mötte jag MalinFis och HenrikMuffinsMannen på stationen och tillsammans gick vi gladeligen med muntra steg mot skolan. Jag köpte en macka och en kopp choklad (som jag visserligen aldrig hann äta utan fick vänta med i typ tre timmar tills efter lektionen) till frukost och gick tillsammans med Henrik till den första engelskalektionen för dagen - Engelska D. Jag fick göra ett test som skulle visa var jag låg någonstans. Testet var beräknat till ungefär 50 minuter, men efter tjugo minuter var jag färdig och letade mej försynt tillbaks till klassrummet. Jag är lite nyfiken på vad det visar.

Efter engelskan så hade vi några timmar utsatt för Projektarbete. Vi gick dock och åt i stället och jobbade med projektet efteråt. Eller ja... jag skulle ha jobbat med mitt projekt om det inte varit så att jag glömt alla mina virkningsgrejer hemma. Istället satt jag med Saila och gjorde figurer i modellera. En gris och en gubbe blev det.

Sen var det Historia A med SenilaBosse; den rörigaste läraren jag någonsin haft. Jag höll ett litet föredrag om Platon som gick åt helvete, sen fick vi en massa frågor om romarriket och sen slutade vi. Egentligen kändes lektionen flera år lång, men det är inget roligt att varken berätta eller läsa om så jag lämnar det.

Efter historian traskade jag iväg till dagens nästa engelskalektion - Engelska C - världens bästa lärare och allt! Vi diskuterade varifrån människan kom, mänskliga egenskaper osv osv. Sen fick vi även tolka en aboriginisk(?) dikt. Jag tyckte om den dikten. Mycket. Hon läste den högt för klassen och efteråt fick jag en impuls att applådera högt, men jag hejdade mej efter en snabb blick runt om i klassrummet och det konstaterande att jag verkade vara den enda i klassen som reagerat som jag gjorde. Jag gör så ibland. När jag läser något fantastiskt stycke i en bok, en dikt eller hör ett musikstycke som riktigt fastnar. Blir sådär lycklig på insidan.

Jag fick en komplimang av Nicole också (vår Engelska C-lärare som är britt). Det var roligt.
- Do you read a lot?
- I used to. Why?
- You seem very well read.
Jag blev glad. Kanske för att jag, när hon citerade Freud och sa "Life is just a long walk through hell, and then you die.", svarade med ett annat citat (översatt till engelska): "Life is the punishment you pay for crimes you comitted before you were born.". Jag minns inte vem som sa det. Strindberg tror jag. Nåja. Jag ska nog börja runda av nu...

- It's like if you were touching your penis with your left hand.
- I don't have a penis.
- You have a left hand...